Sitter på X2000 på väg mot Göteborg. Stockholmsgiget gick bra, och ens egna bekräftelsebehov fick en injektionsboost. Alltid euforiskt att lämna scenen efter 18 minuter på den. Tack alla på “Mitt i Smeten” för igår. På återseende.

Satt förresten och tänkte på ord jag kan säga, men inte vet vad de betyder. De sitter liksom latent i lillhjärnan. Jag kan orden men vet ej dess innebörd. Vart har jag hört orden? På en föreläsning? Har jag läst orden från en tidning, eller rentav hört någon säga dem på TV? Och varför sitter de i min hjärna och förpestar min hjärnverksamhet. I all min rastlöshet på X2000 tänker jag nu på orden:

* Kverulera
* Proselyt
* Pretendent

Äsch, skitsamma. Eftersom jag nuförtiden är en glykofag, så skall jag nu bänka mig i bistron och köpa 5 st. kexchoklad. Sedan ångerfullt sätta mig i den nedpissade tågtoaletten och gråta en skvätt för att jag just åt 5 kexchoklad och inte två bananer.

P.S.
Igår när jag fikade på Hurtigs på Drottninggatan, så fikade Ingvar Carlsson vid bordet bredvid. I skrivande stund sitter Claes Månsson bredvid mig på tåget. Ja, jag vet. Jag är starstrucked. Och vill det sig riktigt illa så kommer jag ta honom i hand med mina nedkluddade kexchokladfingrar och säga “Jag har ätit pannkaka”.

Imorgon reser jag till stora staden Stockholm för ett ståuppgig. Kommer bli fantastiskt trevligt att stå på scen igen och vara lite putslustig och harkla ur sig skämt som förhoppningsvis mottas med ljudliga skratt från publiken. Min innersta förhoppning är att stockholmspubliken accepterar min göteborgsdialekt och Kålle & Ada-humor.

Är du i Sthlm imorgon, onsdagen den 10 feb, så tycker jag helt klart att du skall pallra dig till ståuppklubben “Mitt i Smeten” på Hotell Malmen på söder klockan 20.00 (insläpp från 19.00). Kommer du fram till mig efter giget och berömmer mig, så bjuder jag troligtvis dig på en öl. Och en kram. Jag lovar!

På scen

Kristian Kotteby

Måns Möller

Lasse Nilsen

Conny Petersén

MC: Pontus Ströbaek

Facebooksida

Komsi, komsi!

Såg på morgonnyheterna imorse att det är ett problem med anställda som porrsurfar under arbetstid. Vissa har fått skriftliga varningar för det, och andra har fått sparken för sitt otuktssurfande. Men problemet verkar kvarstå. Så vad skall göras? Företag blockerar sina datorer för att omöjliggöra besök på “nakensidor” som en expert så fint sade, medan en annan expert tyckte att man skulle få sparken med omedelbar verkan.

Det fanns också en IT-expert som stack ut från mängden med sitt uttalande. Han tyckte porrsurfing kunde jämföras med människor som till exempel har spel- eller alkoholberoende. Arbetstidsporrsurfing måste behandlas, med kurser och annat. Så att man blir medveten om att man har ett avartsbeteende. När inslaget var över kunde jag inte låta bli att spinna vidare på IT-expertens råd.

Jag ser framför mig ett medelstort företag. Personalchefen har kallat in samtliga anställda in på fikarummet för att meddela “Företagets vision och framtidspolicy”. Alla anställda skall nämligen åka till en kursgård tre mil utanför Kalmar helgen vecka 12. De anställda får inte veta exakt vad som står på agendan, men man vet att det är “teambuilding” och “inspirationshelg” som inväntar dem.

När alla anländer till kursgården utanför Kalmar ser de att Malena Ivarsson står på farstukvisten och möter upp. Det dröjer ett tag innan alla förstår att det är Malena. För det ser ut som Malena. Men ändå inte. Folket fårvallas in i en stor konferenslokal, och samtliga ser budskapet på den överdimensionerade whiteboardtavlan. Det går inte att missa.

“VAR STARK OCH MOTSTÅ SEXUELLT AVVIKANDE BETEENDE”

Så lyder budskapet med versaler i svart tusch. Det är vid detta ögonblick som alla inser att Malena, var the Malena. Hon hälsar alla välkomna genom att säga att man bara skall vara “kåt mellan 17.01 och 07.59″. Sedan följer en lång helgkurs i det asexuella tecknet. Man skall “trycka på av-knappen på jobbet” , “motstå köttslig frestelse till varje pris” och “arbete + sex = produktiviteten släcks”.

På bussen hem ligger tystnaden som ett svart moln. Alla har förändrats. Glädjen är som bortblåst. Alla anställda håller ett kompendium i handen med rubriken “Kom ihåg att du inte är professionell, om du är sexuell. Undvik sex på arbetstid, det är då du finner inre frid”

Jag är riktigt trött efter en vecka på jobbet.
Sjukt tungt arbete.

Nåja, nu är det fredag!

När klockan ringde 04.10 imorse hade jag svårigheter att gå upp. Jag snoozade för första gången i min fabrikskarriär. När jag väl stod ute på gatan en stund senare insåg jag att jag var först ute. Jag var nu utomhus redan innan morgontidningen GP kommit till fastigheten. Det är då man inser att man är uppe innan tuppen.

Jag fick springa sista biten för att hinna med 1:ans spårvagn. De går bara var 35:e minut, så att missa vagnen skulle innebära att jag skulle bli försenad, och det ville jag inte. Väl inne i vagnen insåg jag för tredje gången i mitt liv att ingen är vaken vid denna tidpunkten. Jag tror också att spårvagnschauffören sov. Tur att plåtburken gick på räls.

Jag fabriksanlände strax innan 06.00 och chefen ville ta sig ett snack med mig. Han hade tyckt att jag skött mig bra på fabriken. Han hittade helt enkelt inga batchdekaler på väggarna, och insåg att jag var strikt, noggrann och var av bra fabrikskaliber. Han ville ge mig en befordran. “Jag uppgraderar dig till plastpastan, Kristian” sade han. Precis så sade han. Med iver i kroppen och fjärilar i magen såg jag fram emot mina nya arbetsuppgifter. VD-posten närmar sig tänkte jag flera gånger när chefen visade min nya avdelning. Jag skulle bli ”chef” i den allra första processen av plastmatta-tillverkningen. Där mattan bara är en trögflytande pasta. Jag skall nu så pedagogiskt jag kan förklara för er vad jag numera gör på fabriken.

En truckförare serverar mig en tunna med pasta.
Jag trycker på en knapp och en lift tar tag om denna 150-literstunna.
Jag hissar upp tunnan genom att trycka på “upp”-knappen.
Jag trycker på “vänster”-knappen och tunnan förflyttar sig. Vänster.
Sedan trycker jag på “tilt”-knappen och tunnan tiltar, såklart.
Sedan rinner pastan sakta ut och ner i en sil.

That´s it.

Mitt jobb tar cirka 4 minuter att utföra.
Pastan rinner sedan i cirka 17 till 20 minuter.

Nu undrar du säkert vad jag gjorde i 20 minuter. Det undrade jag också, så jag frågade chefen vad jag skulle göra medan pastan rann. “Vakta tunnan” blev svaret. Så jag vaktade den så hårt jag kunde. Jag tittade på den. Jag synade den. Jag flackade inte ens med blicken och jag lämnade inte min post. Jag stirrade på den. Hårt. Länge och så ledarskapsmässigt jag kunde så att tunnan fick veta att det var jag som var chefen och inte tunnan. Efter 20 minuter var tunnan tom så jag sänkte ner den. Då kom truckföraren med en ny tunna med pasta, och jag upprepade ovanstående 4-minutersprocedur. Sedan “vilade” jag i 20 minuter, som sig bör.

Efter 2,5 timmar frågade jag om min nya tjänst hade lite variation. “Självklart. Om en halvtimma kommer din variation”, sade han så muntert han kunde. Och chefen hade faktiskt rätt. Det är lite variation i detta arbete.

Jag arbetar jättehårt i cirka 4 minuter genom att trycka på fyra knappar. Sedan sitter jag på en stol och “vaktar tunnan” i 20 minuter. Och jag får betalt. Pengar. Riktiga pengar. Helt sjukt. Jag har nog aldrig haft ett så enkelt arbete med så bra betalt. Det finns en stol man får sitta på under sitt vaktpass. Och alla på fabriken har noga sagt och förklarat för mig att det är en specifik stol man skall sitta på. Bara denna stol. Ingen annan stol. Christer var extra specifik med vilken stol jag skulle sitta på. Han om någon borde veta, eftersom han har varit tunnvakt mellan åren 1986 och 1997. I elva år satt han på stolen och observerade trögflytande plastpasta.

Varje gång en fabriksarbetare gick förbi mig, sade de: “Tjena knasboll.”
Till och med fabriksarbetare jag aldrig tidigare sett förut, hälsade så.
Men efter en stund tittade jag mellan mina ben när jag satt där på stolen.
Och insåg varför jag är Knasboll.

Hej,
Jag heter Knasboll.
Och jag är fabriksarbetare!

Jag har tagit ett studieuppehåll som sagt. Och tagit ett tillfälligt arbete på en fabrik. En fabrik som tillverkar plastmattor till offentlig miljö såsom sjukhus, kontor, affärer, korridorer och så vidare. “The sky is the limit” lärde jag mig redan första dagen.

Jag har nu arbetat två pass. Tanken är att jag skall arbeta tvåskift - vilket innebär dagskift udda veckor och kvällsskift jämna veckor. Dagpassen är mellan 06.00 - 14.00. Och det är här jag upptäcker nackdelen med att äga en (1) bil, där frugan är den som disponerar just det fordonet. Klockan ringer 04.10 och spårvagnen går 04.42. Sedan måste jag åka ytterligare två bussar för att slutligen landa på fabriken 05.47. Observera att samma resa tar cirka 12 minuter med bil.

Eftersom jag är fabrikens maskot tillika färsking så innebär detta noll ansvar. Man får arbeta sig uppåt i fabrikshierarkin. Att börja vid fotlisten i sin fabrikskarriär omfattar en arbetsuppgift. Att sätta fast en klisterdekal med batchnummer på plastmattarullar. Efter 15 minuter hör jag chefen säga “Du lär dig fort ser jag”. Jag förstod aldrig om det var ironi eller allvar, för vilken idiot som helst uppfattar arbetsuppgiften till fullo efter 12 sekunders introduktion. Vad kan jag göra fel? Klistra dekaler på väggar, istället för på mattrullarna?

Mattarbete for dummies (på skoj kan man skriva - matt arbete -)

* Det kommer en plastmatta åkandes på ett rullband.
* Ta loss filmen från dekalen så att klistret uppenbarar sig.
* Sätt fast klisterdekalen.
* På mattan (OBS).
* Med batchnumret mot dig.
* Vänta 5 sekunder tills nästa matta kommer åkandes.
* Repetera.
* Repetera.
* I 8 timmar.

Men är man gröngöling, så är man. VD-posten var dessutom redan tillsatt. Nu skall ni inte tro att jag gnäller. Det gör jag inte, det lovar jag. Jag tycker faktiskt det är hur skönt som helst och stå och vissla som en kanariefågel, utan att tänka och klistra fast batchdekaler. Jag lovar! När chefen kom för tredje gången för att kolla att allt “var i sin ordning” sade jag isbrytarmeningen:
“Jaha, vart skall de häringa mattorna någonstans då?”
“De skall till Japan.”
“Japan?”
“Ja, de skall monteras på bussgolv. I Japan.”
“Häftigt! En karatematta.”
“Nej, Pony Black heter den.”

Jag kunde, som alltid, inte motstå lite humor genom att direkt namnge mattan. Skulle jag förklara att jag skojade? Eller skulle han ta det som att jag nu idiotförklarade honom. Jag lät det rinna ut i sanden genom att le. Brett. Och säga: “Det sägs ju att japaner har små snoppar. Då är det lika bra att den heter Black Pony, och inte Svarta Hingsten. Så att de inte blir stötta för att slutligen bli av med dem som kund. Man måste alltid kamma kunden medhårs liksom.”

Precis i detta ögonblick insåg jag att jag precis berättat ett sexskämt för min chef som jag träffat i totalt 11 minuter av hela mitt liv. Som tur var började han att gapskratta. Jag var safe!

Klockan 14.00 slutade jag mitt andra pass.
14.29 gick bussen (frös häcken av mig vid busshållplatsen)
16.04 var jag hemma.

Att åka kommunalt is the shit!

http://www.hemnet.se/beskrivning/589809?r=3

I eftermiddag kommer vår lägenhet att synas på Hemnet. Det är omtumlande, spännande och oerhört nervöst att försälja sin lägenhet. Ens värsta farhåga är att inte få sålt till ett önskat pris. Tänk om jag sitter med två objekt i knäet? Hjärtat bultar, och i eftermiddag finns vår lägenhet till allmän beskådning. Men innan allt publiceras skulle jag vilja att vi tillsammans reser till den 31 mars 2008. Det är datumet då vi fick denna lägenhet som vi idag skall sälja. Ett renoveringsobjekt som jag älskade att sätta tänderna i. En resa jag inte ångrar, och på ett litet sätt känns det vemodigt att sälja min lilla pärla.

Låt oss tillsammans se hur det såg ut då.

Hall

Master bedroom

Vardagsrum

Kök

Badrum

Lilla WC:n

Dotterns rum

Grabbens rum

Det pirrar i magen.
Om bara några timmar finns vår lägenhet på Hemnet.
Slå på djungeltrumman allesammans.
Meddela alla ni känner som vill flytta. 
Coneville residence is for sale!

I veckan har jag tagit ett beslut.
Ett jobbigt, men ack så behövligt, beslut. Jag har valt att lämna skolan för en tid. Jag har nu efter nästan fyra års studier gått in i den klassiska studentväggen. Pang! Väldigt hårt. Av flera orsaker. Låt oss nämna några.

* För långt pendlingsavstånd
* Noll motivation
* Noll motivation
* Noll motivation
* Jag sitter (apatisk) på föreläsningar, men lyssnar inte
* Ingen pluggvilja (och det måste man ha).
* Och så vidare, och så vidare….

Efter nästan fyra år, kastar jag tillfälligt in handduken. Mitt mål idag är att ta tag i studierna igen till hösten. För jag vill ju ta min examen. Och det skall jag. Men jag måste ta paus. Annars kommer det inte att gå. Så, vad skall jag nu göra i nästan 7 månaders tid? Ja, jag vette fan, om jag skall vara ärlig. Min fru arbetar med rekrytering och bemanning, så där kastade jag ut en krok ganska så direkt. Och inom ett par timmar så fick jag flera alternativ till tillfälliga bemanningsjobb som löper under flera månader. Under mina fyra år vid skolbänken har min fru hjälpt mig med extrajobb. Låt oss lista lite jobb jag utfört under min skolperiod i livet.

* Korvpackning
* Packat torsk i hamnen
* Räknat muttrar
* Stått i fiskbutik
* Packat mobiler
* Ekonomiassistentsarbete
* Monterat IKEA-möbler
* Översatt Engelska säkerhetsdatablad till Svenska
* Och så vidare, och så vidare

Jag ser nästan fram emot att få packa grejer i lådor ett tag på heltid. Hitta ett andhål och göra något fysiskt i 7 månader. Få tid att tänka över saker och ting. Jag behöver denna paus. Jag är värd denna paus. Nu återstår att se vad jag skall packa i lådan? Kan det bli korv? Kan det bli muttrar? Mig kvittar det. Bara jag slipper skolan ett halvår. Bara framtiden kan utvisa vad exakt jag stoppar i lådan.

Eller har kanske du ett jobb åt mig i ett halvår?
Jag kan bli din bitch. Helt okej för mig.
Billig är jag också.

Bara jag slipper ha studenthuvudvärk.
Bara jag slipper läsa en massa studentlitteratur, för snart kräks jag.
Bara jag slipper ha tentaångest.
Bara jag slipper ha omtentaångest.
Bara jag slipper skriva skitnödiga rapporter om 90 sidor.

Nu tar jag paus!

Idag klockan 16.33 köpte jag mig ett hus.
Ett hus på 393 kvm.
Hel***e vad stort. Ja, jag håller med din tanke du precis tänkte. Men hur skall jag kunna få plats med biljardrum, biorum, vinkällare, gästrum, allrum, matsal, storkök, bibliotek, flera sovrum, flipper-rum och lite annat annars? Klart jag måste ha stort. Förstår ju vilken kotte som helst.

Nu lämnar jag innerstadslägenheten för det lantliga huslivet. Jag skall bli bonde. En liten kort 5-minuterspromenad västerut för att komma till havet. Norr om huset finns ett naturreservat som man kan rasta barnen i. Man kan ha fylleslagsfester på altanen om 90 kvm. utan att bli vräkt. Jag kan meka med min motorcykel (som jag avbokade) i mitt varmgarage om 60 kvm. Det är inte varje dag man mekar på en (låtsas)-motorcykel i sitt stora varmgarage. Vem vet, jag kanske skall börja med golf nu när jag har gratisbollar på tomten?

Förresten.
Nämnde jag att 223 kvm. av huset är helt oinrett?
Nämnde jag att resterande 170 kvm. är inrett i en smak jag inte tycker om?

Min finska far kommer att gå i taket över min impulsivitet. Han kommer med all säkerhet att säga “Grappen. Denna gång jag inte hjälpa dig att snickra. Du får fixa, måla och sätta upp elkaplar alldeles sälv. Helt sälv. Utan mig. Jag trött nu för du flyttar hela tiden. Siiit också grappen. Vad tänker du med?” Och i vanlig ordning svarar jag (för sjätte gången) “Det är lugnt. Här skall vi bo för alltid.”

P.S.
Är du en kunnig och noggrann hantverkare?
Ta med dina verktyg och kom till Sandö i sommar.
Skulle behöva ett handtag.
Jag står för ölen!