Idag stoltserar köket 100% klar.
Det har varit 99% klart alldeles för länge.
Now I am done!

(synd bara att jag inte får nyttja min nya fläkt en längre tid)

Före:

Efter:

Vår lägenhet skall säljas.
Mäklaren är vald och papperen är påskrivna. Mäklaren undrade hur snart de kunde skicka dit deras fotograf för att sedan lägga ut alltihop på Hemnet. Jag förklarade, lugnt och stilla, att jag bara skulle fixa lite i badrummet. Mäklaren ville gärna se hur mycket det var kvar att fixa. Vi gick tillsammans fram till våran badrumsdörr.

Jag öppnade dörren, tittade på mäklaren och sade:
“Det är faktiskt inte så mycket kvar. Lite lull-lull bara.”

Mitt skägg växer sakta men säkert. Men nedanför hakan vill inte växtligheten ta fart. Varför? Skall jag prata med skägget? Skall jag spela Mozart för skägget? Skall jag inhandla en dyr kräm och smeta in? Funkar Regaine på hakan? Kommer jag alltid ha en kal fläck precis där? Kära dagbok, hur skall jag göra? Skulle en comb over funka?

 Jag vet att pilen känns överflödig eftersom fläcken skriker “Kolla här!!”

Idag har jag satt upp mina dörrfoder i hela lägenheten. Jag vet att jag är 1,5 år försenad, men jag säger som min gode vän Mathias. “Var sak tar sin tid.” Lite stolt är jag att jag äntligen fick lilla tummen ur stjärten, för den har suttit där ett tag. I 1,5 år, som sagt. Tummen alltså.

För några veckor sedan var jag i Åbo. Där har de en nattklubb som heter Apollo Live Club. Därinne sker allt direktsänt. Så när du är där, så är du där precis i stunden du är där. Du kan aldrig vara där i repris. Du är där och i nuet. Det är live. Alltihop. Hör ni? Live. Inga repriser.

Som bonusbild kastar jag in nyårsmenyn.
Bilden talar för sig själv.

Inte godiset, alltså.
Utan inlägget kommer att göra tvära kast och kovändningar om vartannat.

Häromnatten hade jag en dröm om att jag öppnade en pub utmed en stor motorväg. Tänk dig två städer. Det går en motorväg av 110 km/h-klassen och plötsligt, på åkern, finns en pub. Så fruktansvärt malplacerat. Jag tror detta är min nya affärsidé. Att öppna en krog mellan två städer på en åker bredvid en motorväg. Kan bli flipp. Kan bli flopp.

Jag skulle vilja köpa en stor affisch, modell större, som avbildar alla världens länder. Jag skulle sätta upp en massa knappnålar med röda huvuden som en översikt över platser jag besökt. Ja, sedan kan man ju skryta lite när vänner är på besök. - Jaså, du har varit i New York?, säger min gode vän med avundsjuka i rösten. Och så svarar jag ”Ja, absolut. Jag bilade utmed östkusten i USA 2008. Ja, du ser ju alla USA-knappnålar. New York, Connecticut, Trumbull, Stamford, Atlantic City och så vidare. Jag vann faktiskt 550 dollar på en enarmad bandit i Atlantic City. Jag bodde på Trump Plaza. Visste du att i alla Casinon i Atlantic City dricker man gratis sprit  sålänge man spelar”. Och så pladdrar jag på om min beresta tillvaro.

Jag åkte Finlandsfärjan kring jul.
Här får ni ett tips om ni reser med familj, släkt eller vänner.
Prutta inte i den lilla båthytten.

Min fru brukar ringa mig cirka 5 till 7 gånger om dagen. Hon har aldrig något speciellt att säga, utan brukar allt som oftast bara ordbajsa medan hon kör sin tjänstebil mellan sina kundbesök. Ibland kan samtalen vara av total huvudvärksgivande karaktär, och ibland glimrar samtalen till och det är lite trevligt att lyssna på henne. Jag har vid flertalet tillfällen försökt att bromsa inkommande samtal från min fru, men man kan väl kanske inte lära gamla hundar att sitta, så klyschigt som det heter. Idag när hon ringde mig (samtal nummer tre) lät det såhär:

- Herregud, jag körde på kofoten.
- Kofoten?
- Ja, bilen framför mig.
- Kofoten?
- Ja, bilen framför. Men det vara bara min bil som fick märken.
- Är de kriminella?
- Vilka då?
- De i bilen framför. Eftersom du körde på deras kofot mitt på blanka dagen.
- Vad pratar du om?
- Om en kofot.
- Va?
- Va?
- Skitsamma. Nu går jag in på mitt kundbesök.
- Är dina kunder kriminella?
- Hejdå!

Jag har aldrig varit i Thailand. Däremot vet jag att min bok “Bloggeby” har varit i Thailand. Får jag då sätta upp en knappnål över landet, Thailand? Jag har ju typ varit där. Det skulle man ju kunna säga. Ja. Jag har faktiskt varit i Thailand. Jag bodde på Hilton Plaza. Inget hotell jag rekommenderar, då det bor en massa fulla tyskar där. I Thailand äter de ris.

När jag hängde med Pontus Ströbaek sist, så hade han odlat skägg. Jag har alltid gillat skägg, och har nu i tre veckors tid gett mig in i ett litet skäggprojekt. Jag har aldrig riktigt odlat skägg ordentligt någon gång, utan alltid haft fyra till femdagarsstubb. Men nu är jag lite sugen på att se vad mitt ansikte har att ge i odlingsväg en längre tid.

Jag målar upp en bild i huvudet att jag kommer att se ut som John Stamos gjorde förra sommaren. Eller ja, som Ströbaek ungefär. Också den mannen kan odla skägg som en testosteronstinn rysk kulstöterska.

Nu har det gått en tid.
Men vad gör jag för fel?
Jag ser ju ut som Ashton Kutcher.

Jag har ju för bövelen mer hår på ryggen än i ansiktet.
Jag ger skägget en vecka till.

Igår tittade jag på ett hus som jag är sugen på att köpa. Den är på 393 kvm. och jag kan väl tycka att det är lite stort. Okej, det är skitstort. Okej, det är sjukt skitstort. Okej då. Den är mastodontisk och från månen ser man två saker om man stirrar på Tellus. Kinesiska muren, och det här huset.

Jag ringde SEB och frågade dem om jag fick låna en jättemassa miljoner. Hon frågade vad jag arbetade med, varpå jag svarade att jag var student. Tydligen får studenter inte låna en jättemassa miljoner av SEB. Gud vad petiga de är. Jag hälsade henne att jag inte längre var intresserad av deras tjänster, utan skulle ringa deras konkurrenter istället. Hon önskade mig “lycka till” med ironi i sin röst.

Jag hade ett behov av att få lite svar på mina skattefrågor, och var därför tvungen att ringa deras skatteupplysningscenter. Självklart placerades jag i kö och hela 127 stycken personer var före mig. Efter ett tag blev mitt vänster öra mycket varm och jag kände min puls, i örat, mellan telefonsignalerna. Ganska snart såg jag ett mönster. Efter var 6:e ringsignal sade en datoriserad kvinnoröst: “Du är placerad i kö och är nummer 121 i kön. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan. För att gå ur kön. Tryck stjärna.”

Tanke 1:
Varför skall man trycka stjärna om man vill gå ur kön?

Tanke 2:
Lägger de på luren åt mig om jag trycker stjärna?

Tanke 3:
 Undrar hur många som trycker på stjärna för att lägga på?

Utfall:
Jag lade på luren efter 26 minuters väntetid. Utan att trycka på stjärna.
Gud så busig jag är.

Inget bloggande sedan 17 december. Vad skönt.
Jag summerar min jul med bilder. För mycket text känns överflödigt.

Bloggandet is back!

Vårat hem i Finland över jul och nyår.

Min mormor är en smart filur. Genom att baka in hela året i fönstret, så behöver hon aldrig plocka bort någonting.

Skotta snö på sjön för att möjliggöra skridskoåkning, och byggnation av snökoja.

Sjövatten på snökojan gjorde susen.

Operation gräva.

Klar!

I hela tre dygn byggde jag på kojan.
Stolt som jag var, ropade jag “Kom barn. Kojan är klar.”
Barnen gick in. Var där i 10 sek.
Gick ut. Spelade hockey.
Mitt kojbygge blev en flopp!

Grannen, som inte kunde ett ord svenska, fick agera tomte.
“Han har ju plastnäsa”, ropade sonen.

Kvällen innan vi skulle åka hem, tände morfar på en stor brasa på ön. Jag upptäckte nya egenskaper hos mig själv. Jag blev helt begeistrad, och mina oanade pyromanibeteenden gjorde att jag stod vid brasan i nästan fem timmar och påtade. Jag luktade därefter.

Där har ni Finland i ett nötskal. Nu måste jag rusa iväg. Skall titta på ett hus som jag eventuellt skall köpa. Huset är 393 kvm. stort, och är ett j**la monster. Vem vet, jag kanske köper skiten.

Det är idag vi reser hem från Finland.

Många kramar och julklapputbyten har det blivit med släkten.
Mycket mat har vi ätit.
Många klappar har öppnats.
Flera snögubbar har byggts.
Fötterna ömmar efter all skridskoåkning.

Nädå…..
Såhär är det.

Imorgon tänker jag publicera alla bilder från Finland. Jag har nämligen skrivit hela min semester i förhand. Alltså den 17 december. Jag har helt sonika skrivit alla inlägg och framförflyttat dessa, och låtit autopilotpublicera dem en efter en. Så att inte bloggen skulle gapa tom i flera dagar. Vem vet? Jag kanske inte bastade en enda gång. Det kanske har varit 3 plusgrader. Ja, jag kan ju inte sia framtiden, och har helt enkelt få hitta på allt.

Sån är jag.

Tiden går så fort när man har roligt. En välförtjänt liten semester det här. Och snart är den över och vardagsmåsten sveper om oss. Jag brukar dagarna innan semesteravslut alltid få lite ångest. Inte för att resa hem egentligen, för det är alltid kul att komma hem igen. Borta bra men….osv är ju ganska sant. Nej, utan ångesten kommer inför själv hemresan, och i detta fall bilresan. Att köra bil är så fruktansvårt tråkigt. Köra motorcykel är däremot mycket trevligt.

Jag tittar ut genom fönstret. Tonvis med snö och -26ºC.
Det är nu jag inser hur mycket jag längtar till våren.
När jag kan starta min nyköpta Night Rod Special.
Och bara glida omkring i vårsolen.

Nä, vintern är seg, mörk, kall och överjävlig!

Kan det inte bli vår snart, så att jag kan köra runt med min nya hoj.