Jag har tagit ett studieuppehåll som sagt. Och tagit ett tillfälligt arbete på en fabrik. En fabrik som tillverkar plastmattor till offentlig miljö såsom sjukhus, kontor, affärer, korridorer och så vidare. “The sky is the limit” lärde jag mig redan första dagen.

Jag har nu arbetat två pass. Tanken är att jag skall arbeta tvåskift - vilket innebär dagskift udda veckor och kvällsskift jämna veckor. Dagpassen är mellan 06.00 - 14.00. Och det är här jag upptäcker nackdelen med att äga en (1) bil, där frugan är den som disponerar just det fordonet. Klockan ringer 04.10 och spårvagnen går 04.42. Sedan måste jag åka ytterligare två bussar för att slutligen landa på fabriken 05.47. Observera att samma resa tar cirka 12 minuter med bil.

Eftersom jag är fabrikens maskot tillika färsking så innebär detta noll ansvar. Man får arbeta sig uppåt i fabrikshierarkin. Att börja vid fotlisten i sin fabrikskarriär omfattar en arbetsuppgift. Att sätta fast en klisterdekal med batchnummer på plastmattarullar. Efter 15 minuter hör jag chefen säga “Du lär dig fort ser jag”. Jag förstod aldrig om det var ironi eller allvar, för vilken idiot som helst uppfattar arbetsuppgiften till fullo efter 12 sekunders introduktion. Vad kan jag göra fel? Klistra dekaler på väggar, istället för på mattrullarna?

Mattarbete for dummies (på skoj kan man skriva - matt arbete -)

* Det kommer en plastmatta åkandes på ett rullband.
* Ta loss filmen från dekalen så att klistret uppenbarar sig.
* Sätt fast klisterdekalen.
* På mattan (OBS).
* Med batchnumret mot dig.
* Vänta 5 sekunder tills nästa matta kommer åkandes.
* Repetera.
* Repetera.
* I 8 timmar.

Men är man gröngöling, så är man. VD-posten var dessutom redan tillsatt. Nu skall ni inte tro att jag gnäller. Det gör jag inte, det lovar jag. Jag tycker faktiskt det är hur skönt som helst och stå och vissla som en kanariefågel, utan att tänka och klistra fast batchdekaler. Jag lovar! När chefen kom för tredje gången för att kolla att allt “var i sin ordning” sade jag isbrytarmeningen:
“Jaha, vart skall de häringa mattorna någonstans då?”
“De skall till Japan.”
“Japan?”
“Ja, de skall monteras på bussgolv. I Japan.”
“Häftigt! En karatematta.”
“Nej, Pony Black heter den.”

Jag kunde, som alltid, inte motstå lite humor genom att direkt namnge mattan. Skulle jag förklara att jag skojade? Eller skulle han ta det som att jag nu idiotförklarade honom. Jag lät det rinna ut i sanden genom att le. Brett. Och säga: “Det sägs ju att japaner har små snoppar. Då är det lika bra att den heter Black Pony, och inte Svarta Hingsten. Så att de inte blir stötta för att slutligen bli av med dem som kund. Man måste alltid kamma kunden medhårs liksom.”

Precis i detta ögonblick insåg jag att jag precis berättat ett sexskämt för min chef som jag träffat i totalt 11 minuter av hela mitt liv. Som tur var började han att gapskratta. Jag var safe!

Klockan 14.00 slutade jag mitt andra pass.
14.29 gick bussen (frös häcken av mig vid busshållplatsen)
16.04 var jag hemma.

Att åka kommunalt is the shit!