Det är idag vi reser hem från Finland.

Många kramar och julklapputbyten har det blivit med släkten.
Mycket mat har vi ätit.
Många klappar har öppnats.
Flera snögubbar har byggts.
Fötterna ömmar efter all skridskoåkning.

Nädå…..
Såhär är det.

Imorgon tänker jag publicera alla bilder från Finland. Jag har nämligen skrivit hela min semester i förhand. Alltså den 17 december. Jag har helt sonika skrivit alla inlägg och framförflyttat dessa, och låtit autopilotpublicera dem en efter en. Så att inte bloggen skulle gapa tom i flera dagar. Vem vet? Jag kanske inte bastade en enda gång. Det kanske har varit 3 plusgrader. Ja, jag kan ju inte sia framtiden, och har helt enkelt få hitta på allt.

Sån är jag.

Tiden går så fort när man har roligt. En välförtjänt liten semester det här. Och snart är den över och vardagsmåsten sveper om oss. Jag brukar dagarna innan semesteravslut alltid få lite ångest. Inte för att resa hem egentligen, för det är alltid kul att komma hem igen. Borta bra men….osv är ju ganska sant. Nej, utan ångesten kommer inför själv hemresan, och i detta fall bilresan. Att köra bil är så fruktansvårt tråkigt. Köra motorcykel är däremot mycket trevligt.

Jag tittar ut genom fönstret. Tonvis med snö och -26ºC.
Det är nu jag inser hur mycket jag längtar till våren.
När jag kan starta min nyköpta Night Rod Special.
Och bara glida omkring i vårsolen.

Nä, vintern är seg, mörk, kall och överjävlig!

Kan det inte bli vår snart, så att jag kan köra runt med min nya hoj.

I Finland bastar vi. Jag har bastat varje dag, samtidigt som jag försöker övertyga min fru att följa med varje gång. Hon har ännu inte förstått det här med finnar och deras bastutraditioner. Det är härligt att sitta i ett litet rum som pumpar på i cirka 120 ºCelsius. Man kan knappt andas, och så chockerar man kroppen ytterligare genom att kasta iskallt vatten på de heta stenarna. Stenarna fräser till och sedan hör man veden knastra så gott. Ni som bara har bastat i en elbastu, har aldrig bastat på riktigt. En vedeldad bastu är som en fröjd i jämförelse. Sinnesro. Man kan ligga där och njuta tills hela kroppen blivit som ett litet soltorkat russin. Man kan ligga där i timmar och bara fundera ut livets svårigheter och problem. Filosofera. Jag tror Friedrich Nietzsche kom på sina genialiska saker i en vedeldad bastu. Så är det nog. Ja, så är det nog.

Frugan pustar, hämtar andan och undrar om hon får gå ut ur bastun hela tiden. Hon ser det mer som ett straff att basta. Som om hon gjort något fel, och nu måste värmechockas för sina synder. Hon har ingen aning om hur man njuter på riktigt. “Slappna av”, säger jag och hystar på mer vatten på stenarna så det fräser till och en varm chockvåg slår mot kroppen samtidigt som man hör hennes ångest. “Inget mer vatten. Snälla!!”, ropar hon med huvudet emellan benen, i förhoppning om att det skulle hjälpa och lindra värmeböljan. Hon har vuxit upp i ett svenskt hem, stackarn. I svenska hem är alla bastun förråd. Ett rum där man förvarar bildäck och annat bråte. Vissa familjer brukar ha rummet som ett torkrum för sina nytvättade kläder. Bastuaggregatet har rostat sönder sedan länge. Elaggregat. Så jag förstår dem. Vem vill basta i en eluppvärmd bastu? Jag hade också haft mina bildäck där om jag hade haft ett elaggregat.

En vedeldad bastu.
En fröjd.

Morfar har kastat sig i isvaket. Tokig gubbe, den där morfar. Han har lovat mig 1.000 Euro om jag badar. Jag skulle inte ens göra det för 1.000000 Euro. Jag hade gjort det för pengarna, men kroppen klarar det inte. Det är för kallt. Så det är helt mänskligt omöjligt att jag skulle klara det. Inte ens om jag erbjöds världens alla pengar. Nä, jag sitter kvar i bastun och filosoferar med Nietzsche, samtidigt som jag ihärdigt försöker tvinga min fru och stanna ett par minuter till i bastun.

Hon hatar när jag blåser hårt på hennes axel.
Det bränner till som satan när man gör det.
Och jag tycker det är lika roligt varje gång. 
Det är jag ensam om att tycka.
Sedan kastar jag mer vatten på stenarna.
Och hör hennes stön och ångest.

Och så skrattar jag och Nietzsche.

Dagen efter julafton känner jag mig alltid lite tom.
Jaha, vad händer nu då?

Man tittar på julmatsresterna och får en liten avsmak på det hela. Sedan undrar man hur i allsin dar man fick i sig all mat dygnet innan. Man tittar på allt skräp och julklappspapper som ligger lite vind för våg. Diskberget i köket når nästan taklisten. Alla glas som ligger överallt och man inser i denna stund att man helt ensam förbrukat 13 st. av dem. Varför har jag använt så många glas? Och varför är det så många slattar kvar?

Man tittar igenom sina egna paket.
Ett paket strumpor.
Ett par kalsonger.
En påse vuxengodis.
En chokladask.
Trisslotter.
Teckningar som barnen ritat.

Det är nu man inser att man är vuxen.
Det blir inte mer spännande än såhär.

I Finland har vi de svenska kanalerna. Som tur är.

Vad skulle vi ha gjort utan Kalle Anka? Nästan lite löjligt traditionellt, men ett måste. Jag försöker varje jul tvinga mina barn att se på Kalle Anka, men det slutar alltid med att jag sitter ensam i soffan och skrattar, njuter och minns. Hur Kalle äter majskolvar så frenetiskt. Hur jag varje år försöker härma Kalle och äta på samma sätt. Har ännu, efter närmare 33 års träning, inte kommit på hur Kalle gör. Har han extra mycket smör på kolven? Hur gör han?

Och vem är det som kör?

Jag ropar efter barnen:
“Kom. Om 5 minuter börjar Kalle! Kom nu!”

Inget svar….
De står vid farstukvisten och väntar på tomten. Dottern frågar efter en stund: “Hittar tomten ut hit i skogen? Vet tomten om att vi är i Finland, och inte hemma i Göteborg? Får vi äntligen se renarna nu när vi äntligen har snö?”

Frågorna haglar om vartannat, innan jag hinner svara på första frågan. Jag svarar lugnt och metodiskt: “Lugn, älskling. Tomten är ju finsk. Han tar alla barn i Finland först, såklart. Och det är väl klart han hittar hit. Tomten har GPS. Vi får se om du ser renarna. Men det tror jag vi skall ordna.”

Sedan springer jag ut till morfar och frågar om grannen, som är grisbonde, också har renar vi kan låna en liten stund. En levande ren, alltså. Om ett par timmar kommer barnen få öppna sina julklappar. Och det kommer att bli som varje år. Alla klappar tar en bråkdels sekund att öppna. En halvtimma senare, när alla paket ligger utspridda överallt, säger barnen: “Jag har tråkigt. Vad skall jag göra?” Barn nuförtiden har en tendens att tröttna på sina gåvor så snabbt.

God Jul till er alla! 

Mormor är en riktig matmormor.

Så fort hon vaknar på morgonen, så styr hon upp en frukost utan dess like. Flerfaldigt Michelinhyllade restauranger blir blåa i ansiktet av avundsjuka av mormors utbud. Jag kommer troligtvis öka i vikt som en gödkalv. Medan vi äter, så börjar hon rodda för lunch. När vi äter lunch, förbereder hon middag. När vi äter middag, eldar hon upp bastun. När vi bastar, fixar hon bastukorv.

Jag tror jag tar med mig mormor hem.

Morfar den tokern. Han kom precis innanför dörren efter att ha varit hos grannen som är grisbonde och köpt sig en julskinka. Den väger 12,4 kilo. Vi är fyra vuxna och två barn.

Det blir till att äta en del julskinka i år.
Får nog åka till den lokala byhandeln och köpa på mig mer senap.

Om nu ungarna orkar få i sig ett halvt kilo skinka, så innebär det att jag skall äta 2,9 kilo julskinka. Jösses!

Oj, så mycket snö det var här….
Helt sjukt!

Och kallt som i en isbjörnsröv!

Ganska full är jag.
Båten gungar! Eller är det jag?

Imorgon får frugan åka alla mil på finska sidan.
Koskenkorvan har redan bitit sig fast.
Vart är min morakniv, basturis och finska makkara?

Sitter i bilkö och väntar på att vi skall få åka in i båten med bilen. Jag åkte båt för något år sedan över till Finland med familjen, och jag minns det som igår. När man står i kön, så springer det runt båtpersonal och delar ut stora A4-ark till alla bilar. På dessa ark står ens efternamn och ett nummer.

Denna siffra betyder vilken fil man skall åka på i själva båten. Så att det inte uppstår kaos när bilarna åker in.

På vår A4-lapp stod det:

Nr. 12
Kåteby

Jag hoppas jag slipper det i år.