Ikväll blir det företagsgig igen. Denna gång är det en innebandyförening som firar sitt 25 år som förening. De har hyrt stans snyggaste golfkrog, och det blir nog en del röj för både aktiva och avdankade innebandyspelare ikväll. Min stora förhoppning är att röjet hamnar efter min ståupp.

Jag är också inne på att prata en del om just innebandy, så att gästerna får igenkänningshumor. Problemet är att jag aldrig utövat innebandy. Jag har inte utövat någon annan sport heller, då jag växte upp med musik istället. Folköl, brudar och rockband, var min kopp av te i ungdomens dagar. Så jag har lite svårigheter att få till något bra om just innebandy, eftersom jag inte har några personliga referensramar kring det.

Vad hände på alla dessa läger de åkte på i sin ungdom? Var det där de upptäckte folköl och tjejer? Ingen aning. Jag var ju inte där. Jag tillhörde en utav dem pojkarna som istället sade:
“Äsch, ni känner inte henne. Det är en brud från landet.”

Brukade sportkillar säga:
“Det var en tjej från ett läger.”

Men jag har en liten tes i alla fall.
Är det bara jag, men visst är alla tränare ganska tjocka? Oavsett sport.

Kan man gå på det?
Eller blir jag misshandlad av flera hundra innebandyspelare då.

Att lämna in jackan innan föreställningen var inga problem.
Att hämta ut den efteråt var desto krångligare.

Idag har jag läst kurslitteratur om byggproduktion. Jag märkte relativt tidigt att textinnehållet inte tilltalade mig alls, då jag tänkte på en massa andra saker. Istället för att memorera det jag läste så svävade tankarna iväg på allt annat, utom just byggproduktion. Franz Kafkas författarskapssätt kändes lättläst i jämförelse.

Jag mindes plötsligt hur jag brukade åka till delsjön om somrarna när jag var omkring 15-16 år. Vi var ett gäng grabbar som åkte moppe dit i stort sett varje helg mellan sommarmånaderna juni, juli, augusti. Dels för att bada, och dels för att titta på tjejer givetvis. Jag växte ju upp under topless-eran, och då var stranden ett självklart val varje sommar. Hormonerna spökade i kroppen som bäst, och fanns det nakna tuttar på riktigt, så spreds det som en löpeld i stan. “Sluta olla Elloskatalogen. Det finns riktiga tuttar i delsjön”, sades det bland killarna i skolkorridoren varje vår. 

Ett starkt minne jag har från sommaren 1992, var det faktum att det var flera hundra meter till närmaste toalett från strandkanten sett. Jag minns så tydligt då jag var i vattnet och badade som bäst med grabbpolarna och en handfull tjejer som vi hade lärt känna för dagen. Och jag helt plötsligt blev akut bajsnödig när jag befann mig i vattnet. Faktiskt så akut att jag kände att jag inte hade en mänsklig möjlighet att hinna transportera min kropp flera hundra meter, utan att skita i badbrallorna.

Jag fick ta ett viktigt beslut i mitt liv som 15-åring.
Att bajsa på plats. Under vattnet. Där och då.

Jag krängde av mig shortsen på ett smidigt sätt, utan att dra till mig alltför mycket uppmärksamhet, och gjorde nummer två. Ja, nummer två. Jag kunde knappt tro det själv. Det var också precis i detta ögonblick som jag insåg varför min fysiklärare Gunnel Larsson gav mig en 1:a i betyg. För det dröjde inte många sekunder när jag plötsligt såg en bajskorv flyta förbi mitt ansikte som en barkbåt. Det dröjde inte heller många sekunder för mig att förstå att det var just min barkbåt som flöt omkring som en Silja Line-båt i lagom ansiktshöjd mitt framför näsan på mig. “Oj, bajs flyter visst”, slog mig snabbt.

Jag började i ren och skär panik toksimma ifrån min egentillverkade barkbajsbåt. Och som tur var, var det ingen som märkte vad jag hade gjort. Och jag har aldrig talat om detta för någon. Någonsin. Tills nu.

Jag har ingen aning om varför jag precis berättade det här.
Byggproduktionslitteratur gör tydligen märkliga saker med mig.

När jag skriver min salstenta om byggproduktion, kan det kännas lite träligt att skriva om en barkbåt, istället för byggprocessen. Jag tror inte jag får poäng på det. Nej, jag får helt enkelt börja läsa från sidan 1 igen.

Attans också!

Jag har i flera dagar försökt få tag på en gammal jobbarkompis som heter, Kristian. Men varje gång jag ringt, så har det varit upptaget. Alltså hur upptagen får man vara? Jag har ju inte ringt ihjäl mig, men kanske ringt 1-2 gånger varje dag i ett par dagar. Och alltid upptaget. Alltid. Kristian måste ha sjukt höga mobilräkningar om han tjatar i luren så mycket.

Idag fick jag min nya telefon iPhone 3Gs. En fantastisk lur, och jag har hittat min nya höstleksak. Började att exportera alla telefonnummer från min gamla telefon till min nya iPhone. Såg plötsligt att jag hade två “Kristian” bland mina kontakter. Två Kristian? Känner jag ens två Kristian som stavar sitt förnamn med just bokstaven K?

Nej, det gör jag inte. Den andra “Kristian” var nämligen mitt egna mobilnummer, och jag har under flera dagar försökt ringa till mig själv. Efter att ha slagit mig själv röd om pannan och skrattat åt mig själv en bra stund, så tänkte jag vidare.

Vem har sitt egna nummer i sin mobil bland sina telefonkontakter?
Och varför har jag skrivit “Kristian”, som om jag vore en annan person?

Jag importerade inte mitt egna nummer till den nya telefonen.

Och imorgon skall jag ringa min gamla jobbarkompis, Kristian.
På riktigt.

Har kommit till insikt i min ståuppkarriär. Att företags-ståuppa i Borås klockan 19.30 för en publik som haft heldagsseminarium på schemat, och man senare som seminariegäst påtvingas underhållning på kvällen är inte det lättaste för dig som ståuppare. Vad som försvårar din komikeruppgift är om foajen man står i har en plockmatsbuffé, alkoholhaltiga drycker och endast ståbord som genererade mingel bland gästerna.

När sedan publiken äntligen får sträcka på benen efter detta seminarium som pågått i närmare 5 timmar,  kastas du in i ett prekärt läge där få människor vill lyssna på en putslustig man på en scen om 2×2 meter. Du som komiker får då en mingelpublik 360 grader runt scenen. 

Då har man en uppförsbacke som heter duga som komiker. När punchline efter punchline ekar ut i tomhet, och istället för skratt hör man ett sorl i lokalen där din publik står och pratar med varandra istället för att lyssna på den roliga mannen på scen som kvällen till ära tagit på sig en kavaj. Du hungrar efter skratt, men de uteblir. Publiksorlet tar över din show. Då blir man liten. Man söker ögonkontakt med människor, men få tittar på vad du gör, än mindre uppmärksammar på vad du säger. Egentligen borde jag varit såpass professionell att det inte skulle ha påverkat mitt ståupp-set. Men jag kunde verkligen inte ge 100% efter ett tag in i setet, när skratten uteblev. Och halvvägs in, så kändes det som om jag “bla-bla-bla-pratade” istället för härligt ståuppande. 

När man efter showen slår sig ner på en stol, tar en klunk ur en ramlösaflaska och andas ut, och för första gången känner glädje över att det faktiskt är över. Vilket är en mycket märklig känsla, då jag alltid innan hungrat efter mer scentid omedelbart. Den konstiga känslan stärktes än mer då en medelålders kvinna klappade på min axel och sade: “Du är mycket duktig, men du hade en otacksam publik. Jag skäms å deras vägnar.” Då vet man att någon därute i publikvimlet uppmärksammat min uppförsbacke.

Innan giget hade jag följande “krav” på min rider:

• Schysst ljud
• En mick utan glapp
• Scen
• Ljus
• Ett bord
• Vatten

Nästa företagsgig fylls min rider på med:

• Sittande publik framför scenen.

Jag klandrar inte arrangören.
Jag klandrar inte gästerna.
Jag klandrar konceptet ståbord och mingel.
Det var en ny upplevelse.
En upplevelse jag lärt mig av inför framtida företagsgigs.

Mina 16 minuter på scen kändes som en evighet. Det uppmärksammade också Emma Knyckare, som jag hade bjudit med mig och som skulle gå på efter mig. Hon ändrade taktik när hon såg mig bli lynchad på scen, och istället för punchline-ståupp gick hon upp och körde sång, sketcher med rekvisita och quiz-lekar. Hennes 18 minuter på scen gick mycket bättre, då hon skalade bort pratståupp med punchlines. Mycket bra gjort av Emma.

Jag ståuppade senare, samma kväll, för en helt annan publik i Göteborg. Denna publik kunde inte sluta skratta, och det kändes som min revansch för kvällen. Det var trots allt inte mitt material det var fel på, kom jag fram till efteråt. Det var också första gången som jag körde två gigs på en och samma kväll. Och tur var väl det, då första giget gav mig lite sämre självförtroende som komiker. Andra giget lyfte nämligen upp den igen. Komiker-självförtroendet, alltså.

Ikväll skall jag vara putslustig och ståuppa på en jubileumstillställning där det närvarar flera hundra professorer, forskare, magistrar och andra VIP-inbjudna gäster. Jag skall med all kraft slå hål på mina egna fördomar om att professorer är stela och inte har humor. I absoluta värsta fall blir mitt set en totalkatastrof, om mina fördomar skulle visa sig stämma.

Men, jag skall med all kraft få dem att skratta.

Jag har ett äss i rockärmen, ifall inga skratt utbryter.
Streaka genom hela salongen. Det är ju roligt.

Uppemot 30 minuter skall jag orera, som Ströbaek säger.
Eller: 3 minuter prat och streaking.

Vi får se vilket av ovanstående det blir.

Jag lever med otroligt många tvångstankar. Jag börjar känna att de börjar bli fler och fler. Mitt problem är alltså att de ökar hela tiden till antal, och mina tvångs-tics är numera värre än Stefan Holms tics när han står och förbereder ett hopp på 2,40 m. Imorse när jag vaknade fick jag en ny tvångstanke. Nästa gång jag går på ett bröllop, och prästen säger: “Om det är någon som har invändningar till detta äktenskap, tala nu eller tig för evigt.” Då säger min nya tvångstanke att jag måste resa mig upp och skrika: “Nej! Gör det inte.”

Med det sagt, har jag troligtvis bränt alla framtida bröllopsinbjudningar från nära och kära.

En annan tvångstanke som maler mig är att jag måste skrika “Fore!” så fort jag går förbi en golfbana. Jag vet inte ens vart jag fått den tanken ifrån eftersom jag aldrig besökt en golfbana. Jag har också utvecklat denna tvångstanke genom att fantisera att när jag väl går förbi en golfbana, så måste jag springa ut på green, ta upp golfbollen, kasta den i buskarna och ropa: “Hahaha!!” mot spelarna. Alternativt kasta in 8 golfbollar ut på green och ropa: “Hur skall ni lösa detta, då?” Jag gör nog bäst i att undvika golfbanor i framtiden. För om jag känner mig själv rätt, så kommer jag troligtvis göra slag i saken.

En tredje är att varje gång jag besöker ett apotek, så måste jag säga:
“Vart har ni salvan mot analklåda?”
Innan hon hinner svara skall jag skratta nervöst, hosta till och säga:
“Alltså, det är till en kompis.”

En liten smygtitt från “Gött i Mössan” i Göteborg
2009-11-12

Giggar på Gött i Mössan ikväll.
Och jag värmer upp genom att titta på en massa “Funny Talking Animals”-klipp. Bästa sättet att peppa sig själv, känner jag. Riktigt kul.

Kvällens komediafton på “Kul på Svenska” är helt slutsåld.

Men kom bort och skratta ett par timmar imorgon istället.
Det finns biljetter kvar!!

htpp://www.gottimossan.se/shower

Torsdagen den 12 november klockan 20.00

Boka nu!

På scen:
Erik Löwenthal
Kristian Kotteby
Joe Eagan
Karl Johan Kilborn
Jean-Pierre Gustafsson
Ove Haugen