När jag kom hem, såg jag att mitt lokala gym hade skickat reklam till mig
7 reklamblad totalt.
Vad vill de få sagt?
Är jag tjock?
Får jag provträna i 7 veckor gratis?

Frugan har bokat en resa till New York.
Det betyder att hon kommer släpandes hem med en massa kläder till mig. Det betyder också att hon är orsaken till att hela familjen kommer att äta blodpudding till julen 2011. Det betyder också att vi skall rensa garderoben på skit och kasta dem i en UFF/Myrorna-container. Sagt och gjort. Helgen schemalades till att röja ut samtliga garderober mitt på vardagsrumsgolvet.

Allt som var lite söndertvättat. Lite sönder. Lite fult. Lite för litet. Lite naggad i kanten. Lite konstig. Lite udda…med mera, med mera skulle kastas. Och det var precis det vi gjorde. Vi kastade våra kläder.
“Burn it to the ground” var mottot, och vi agerade som ett par knarkpoliser som precis funnit en cannabisodling.

En stundande New York-shoppingorgie hägrade och gav oss tunnelseende.
Vi kasserade i stort sett allt. Vi fann brister i vartenda plagg. Slutresultat: Kotteby´s skänker flera stora svarta sopsäckar konfektion till föreningen UFF/Myrorna.

Problem 1:
Den snedfördelade garderoben.
Då jag personligen har en T-shirt-fetisch, hade jag svårt att göra mig av med många t-tröjor. Jag har emotionella band till dessa, och de är som kärleksbarn för mig. Detta resulterade i att min garderob idag har kvar: cirka 40 t-shirts (ni vill inte ens veta hur många jag ägde innan kasseringen), 1 munktröja, 1 jacka, 2 par sommarskor, 0 par vinterskor, 1 par jeans, 3 par kalsonger och 5 par strumpor. Det är vad som finns kvar. Jag blev fartblind och kastade allt, för att få plats med den nya fräscha USA-garderoben. Fattar ju vilken tok som helst att jag var tvungen att rensa ordentligt för att ge plats för det nya. Jag är ju smart.

Problem 2:
Frugan åker till New York om 7 månader.

Skall klockan flyttas en timma framåt?
Skall klockan flyttas en timma bakåt?

Två gånger per år får jag blackout när det gäller vinter- och sommartid, och dess korrekta förflyttning. När jag väl kommer underfund med vilket håll som är rätt håll, kommer nästa problem. Alla klockor i hemmet. Hur var det nu igen man ändrade klockan på microns klockdisplay? Hur var det nu igen man ändrade klockan på ugnens klockdisplay? Och två gånger per år trycker jag på knapparna helt på måfå, i förhoppning om att jag gör rätt. Jag trycker på knapparna. Inget händer. Jag håller in en knapp en stund. För ibland skall man hålla in knappen 4 sekunder, för en helt annan funktion. Men inget händer. Det blinkar. Det tjuter. Men inget händer. Jag håller inne två knappar. Men inget händer.

Nästa problem.
Vilka klockor ändras per automatik?
Jag glömmer av.

När vinter- och sommartidsnatten nalkar.
Ja, det är då jag plötsligt blir Alois Alzheimers barnbarnsbarnbarn.

Idag kom städerskan hem till oss. Fredagar brukar städerskan komma. Och som alltid storstädar jag och röjer undan på torsdagkvällen inför hennes ankomst. Varje gång jag röjstädar inför hennes ankomst, så tänker jag: “Det får ju inte vara stökigt när hon kommer imorgon.” På ett sätt kan det tyckas vara mycket märkligt att gå runt och städa, innan städerskan skall komma. På ett annat sätt är det helt logiskt, då hon lättare kommer åt allt damm och annan smuts som vi åsamkat. Men vi håller faktiskt mer rent omkring oss sedan vi började med städhjälp i vårat hem. Och jag är otroligt nöjd över vår städerskas prestation. Skitduktig är hon. Och vi får en såpass bra avlastning, att det man själv städar hemma inte känns så jobbigt längre.

En gång i veckan får vi också hemleverans av mat och dagligvaror. Vi handlar på nätet, och dagen efter står en man och räcker över fyra kassar till oss. Också bekvämt, på ett sätt. Men märkligt, på ett annat. Vad lata vi är. Så otroligt lata. När blev vi latmaskar? 

Det är väl bara en tidsfråga innan vi har en kock som står i köket och lagar maten åt oss. En nanny som sköter hämtning och lämning av barnen. En kvällsnanny som sköter duschning, tandborstning och nattning. Först nattar nannyn barnen. Sedan oss. Varje morgon kommer en person hem till oss och väcker oss, för att vi på så sätt inte kan snooza längre. Sedan gör denne person också frukost åt oss. Och högläser morgontidningen. Kulturdelen för mig. Och kändisskvaller åt frugan.

Äsch, när vi ändå håller på, så kan vi väl ha två heltidsassistenter.
Den ena gör min frus jobb, och den andra sköter skolan åt mig. Sedan är det bara att be assistenten meddela mig när jag tar examen, och med vilka betyg. Så att jag kan söka jobb. Fast, det kan ju han göra åt mig. Söka jobbet. Sedan kan han få jobba på mitt jobb.

När blev jag så lat?
Är jag en Kotteby Anka light?

För några dagar sedan, när jag promenerade på centralstationen, såg jag en man i min ålder. Alltså kring de 30 åren. Han såg hipp, modern och cool ut. Kanske lite för cool för min smak, men det var en man som hade en typisk fashion-personlighet och hans stil var som saxat ur en modetidning. Jag reagerade relativt tidigt på att han hade otroligt tajta jeans på sig. De var så slimmade att min första tanke var att han troligtvis hade doppat sina ben i en djup hink med rapsolja för att han över huvud taget skulle lyckas med operation: Få Jeansen Över Låren. De satt som ett par strumpbyxor på honom.

Inte långt senare märkte jag något som kan tyckas vara lite utstickande. På grund utav tajtheten på byxorna, kunde man beskåda mannens kukbula. Man såg alltså den exakta formen av hans skrev, utanpå jeansen. Först skämdes jag, å hans vägnar. Sedan skämdes jag, åt mig själv, som stirrat mot skrevet på honom. Och tittade därför bort lika fort som kukbulan uppenbarat sig i mina pupiller och våldgästat dem. Sedan började tvångstankarna mala iväg:

“Det var ingen dålig kukbula den snubben hade.”
“Jag måste titta en gång till. Nej, gör det inte. Jo, gör det.”

Och så tittade jag igen. Eller snarare stirrade. Jag vet inte om jag fascinerades av den, eller om jag bara tyckte det var märkligt. Mycket surrealistisk känsla inombords. Jag kunde inte släppa tanken om han själv var medveten om att han gick runt med en kukbula bland folk. Eller om han helt oberört gick runt bland människor helt ovetandes om att han befläckade folks ögon med sin könsuppenbarelse. 

Tvångstankarna fortsatte.
“Varför kan jag inte sluta titta på spektaklet?”
“Är det mig det är fel på?”
“Borde han få penningböter för förargelseväckande beteende?”
“Borde jag få penningböter för tillfälliga kyskhetskänslor?”

Nu har det gått flera dagar sedan jag såg honom, och jag är lite oroad över att denna upplevelse har överförts från mitt korttidsminne till mitt långtidsminne. Kan man tvångsförtränga upplevelser? Det är frågan.

När jag var liten och min mor misstänkte att jag hade feber, så kollade hon temperaturen genom att stoppa upp en kvicksilvertermometer i stjärten på mig.

När jag som pappa skall kolla temperaturen på mina barn, gör jag det genom att ta tempen i örat på dem med en digital-mojäng. Men varje gång jag gör det, så är jag skeptisk till att den fungerar korrekt. Jag ifrågasätter apparaturen och dess funktionalitet. Så jag brukar allt som oftast testa i örat på dem minst tre gånger, och räkna ut ett slags snitt, eftersom den visar olika varje gång. Jag är rumptermometer-skadad. Jag är av den gamla skolan som låg i sängen, på rygg och knäna vid huvudet, med en glaspinne fylld med kvicksilver i stjärten. Jag tillhör kvicksilvergenerationen.

Om du råkar ha en kvicksilvertermometer hemma, så skall den kasseras som miljöfarligt avfall. Det sätter lite perspektiv på det hela. Ändå är jag en kvicksilverstjärt som ifrågasätter de digitala febertermometrarna.

När jag var liten sade alltid min pappa:
“Sluta gnäll. Du skall vara glad och uppskatta alla dina tusentals häftiga leksaker. När jag var liten lekte jag med pinnar och kottar i skogen.”

Jag som pappa säger till grabben:
“Sluta gnäll. Det tar bara två sekunder att ta tempen i örat. När jag var liten fick jag ligga i sängen med en kvicksilverglaspinne i stjärten i tio minuter.”

Undrar vad min son kommer att säga till sin son?

Häromkvällen när jag öppnade kylen såg jag en burk, modell större, befinna sig i min kyl. Vi brukar inte handla mat i storköksstorlek, så jag blev lite misstänksam till denna burk. Om jag tänker efter riktigt hårt, och riktigt länge, så har vi nog aldrig haft en trelitersburk av en och samma produkt i vår kyl. Inte ens över jul, som i regel brukar betyda dödssynden frosseri. Men jag tar mig en ordentlig titt på burken:

Nu blev jag riktigt orolig. Har frugan varit i affären och köpt tre kilo matjesfilé? Varför? Vi som aldrig äter fisk. Så varför börja med tre kilo, liksom. Är det ett straff? Har jag gjort något, och skall nu straffas genom att äta matjesfiléer varje dag till årsskiftet. Jag var tvungen att ta ut burken ur kylen för att undersöka den ytterligare. När jag sedan ställde den på köksbordet såg jag att locket kom från någon annanstans.

Räksallad? Är det tre kilo matjesfilé som badar i en räksallad? Har jag missat att vi skall höstbulka med en räksallad i matjesfilé? Eller är det ett lock som hör hemma till en annan underdel? Jag började bli smått orolig, och tänkte att detta kanske var ett ihopkok av något slag. Och min fru har aldrig tillverkat något från grunden när det kommer till köksarbete (om man bortser att vattenkokning till en kopp te, är något från grunden). Min fru kanske har mördat någon och styckat kroppen, och sedan lagt kroppsrester i min kyl.

Jag har ju både läst och hört att styckare brukar spara på kroppsdelar i sin frys, alternativt kyl. Man ser ju faktiskt att det är lite rött på locket. Samtidigt som jag står vid kylen, ser jag min fru i ögonvrån, och jag blev riktigt rädd för henne för första gången i mitt liv.

Jag öppnade burklocket försiktigt med skräckblandad förtjusning.

Vid första anblicken såg det faktiskt ut som en sockrad, mixad hjärna. Nu vet ju inte jag hur en mix-sockrad hjärna ser ut, men jag var inte heller vid mina sinnes fulla bruk, och det var första tanken som slog mig när jag såg innehållet. Och det var ju inte så konstigt, eftersom jag precis pekat ut min egna fru som en potentiell mördare. Jag såg min fru, skrattandes i soffan. Och det kändes som om hon hånskrattade åt mig. Ett, snart kommer din hjärna ligga i en trekilos rödspättafiléburk med västkustsalladslock-skratt. Precis ett sådant skratt. Med darrande röst ville jag bryta isen, och övertyga mig själv om att så inte var fallet. Så jag började lite lätt föra ett terapeutiskt samtal med den mördarmisstänkte.

Kotteby: Ja, det var mig allt en konstig burk (håller upp burken så hon ser)
Fru: Ja, den fick vi av din mamma.
Kotteby: Va? Är morsan en mördare?
Fru: Va?
Kotteby: Nej jag menar. Vad är det för något?
Fru: Hemmagjord jordgubbssås. Hon gjorde pannkakor till oss också.
Kotteby: Okej, hemmagjord. Ja, ja. Då förstår jag.

Jag återvände till kylen med darriga ben och en lättnad i kroppen med vetskapen om att min fru inte hade sjukliga mördartendenser. Och på ett märkligt sätt blev jag sugen på pannkaka med jordgubbssylt. Hämtade därför pannkakorna som min kära mor tillverkat.

Fyra pannkakor.
Det var fyra pannkakor i en liten fryspåse.

Och till detta totalt tre kilo jordgubbssylt. Jag uppskattar verkligen min mammas snälla beteende genom att göra pannkakor med sylt till oss. Men mor min har stora proportionsproblem. Hon borde söka hjälp!

Jag vill inte ens veta hur hennes köttbullar med lingon ser ut.
Stackars min pappa.

Besökte ett café. Skulle nämligen fika med två goda vänner. Prata om allt mellan himmel och jord, och bara socialisera så gott man kan. Lösa lite världsproblem. Både U- och I-landsrelaterade saker. Då passar det bra att göra det på ett café.

Innan jag beställde mitt kaffe, kände jag i byxorna att jag hade behov av att släppa på trycket.

Väl framme vid WC-dörren, ser jag följande meddelande:

Skall jag först betala 50 kronor, och sedan beställa en kaffe?
Undrar vad en kaffe kostar?
Jag chansar på kaffet först, hann jag tänka innan min sluthandling. Jag köpte en kaffe för 17 kronor, och besökte sedan toaletten. Gratis. Jag sparade alltså 33 kronor genom att agera ekonomiskt och genialiskt. Jag är en sparsam människa. Med kaffe i magen, mer pengar i plånboken och en tömd blåsa. Men det kändes ändå som om jag hade lurat cafépersonalen. Så jag gav servitrisen 3 kronor i dricks för att stilla min ångest. Sparade alltså 30 kronor totalt, och känner mig faktiskt fortfarande sparsam och ekonomisk.

Har precis haft en föreläsning om samhörighet enligt FIRO-modellen. FIRO går väl, i stora drag, ut på att finna och analysera de olika effektivitetsskillnaderna i varierande gruppkonstellationer. Varför man är olikt effektiva, trots att kompetensen är identisk mellan individerna, för att nämna ett exempel. Tillhörandefas, rollsökningsfas och öppenhetsfasen och så vidare, och så vidare.

När sedan magistern frågar:
“Hur skall man bryta isen för att se vilken position/roll man får i gruppen?”

Då skall man inte, som jag, skoja om det hela genom att säga:
“En bra ice-breaker är ju att ligga med varandra.”

Bara ett fåtal kursdeltagare skrattade.
Magistern log inte. Inte ens lite.

Imorgon börjar mitt nya liv.

Jag skall gå och lägga mig i tid. Jag skall sluta snusa. Jag skall aldrig mer skälla på mina barn. Jag skall gå ner några kilo i vikt. Jag skall börja motionera mera. Jag skall trappa ner på kaffet. Jag skall städa mera. Jag skall laga mer mat vid spisen. Jag skall börja stryka mina kläder efter att jag tvättat. Jag skall helt och hållet sluta med småätandet. Jag skall börja mangla mina sängkläder. Jag skall plugga mer och se på mindre TV.

En helt vanlig söndag i mitt liv. En söndag med en massa tomma löften.
För måndagar, det är dagen då mitt nya liv börjar. Igen.