Jag har konstaterat två saker.
1. Jag och X2000 har blivit bästa vänner. Återigen sitter jag med ryggen mot Sthlm, och reser miljövänligt.
2. Min blogg uppdateras sällan, och jag har skänkt den ett par tankar över varför den uppdateras just sällan. Kan det bero på att jag är så oerhört upptagen att lilla bloggen blir en sekundäruppgift i mitt liv? Kan det bero på att jag inte känner mig tvungen att dagligen uppdatera, och jag nu återigen kan leva ett normalt liv? Kan det bero på att jag inte är inne i en ordbajsarperiod? Ja, frågorna blir flera ju mer jag tänker.

En sak är säker. Imorse (05.07) när jag steg på X2000, så hade någon tagit min plats. Precis bredvid fönstret, där jag gillar att sitta, och hade bokat. Vad gör jag? Ingenting. Så svenskt. Jag nickade lite lätt mot personen, harklade mig lite försiktigt, och satte mig istället bredvid (som troligtvis var hans plats). Tänka och agera är två skilda saker. Jag sade ingenting, men tänkte: “Du din j**la parasit som sitter på min plats. Du borde få en fet lavett i nacken som svider värre än malariasmittade myggor från Afrika. Du borde få hemorrojder stora som kastanjer.” Så tänkte jag. Men gjorde ingenting, utan log mot svinet.

Jag borde skaffa mig lite mer pondus och verbal styrka.

Nåväl. Mot Sthlm. Igen.

Mitt gräsänklingsleverne blev kort. Ett dygn, för att vara exakt.

Tog nämligen tåget till Sthlm igår. Jag kom på mig själv gråtandes i soffan torsdag natt vid 02.30. Mitt snobbennattlinne var dyblöt av alla tårar i saknad av frugan. Okej, filmen “Bridget Jones dagbok” gjorde väl också att mitt torkypapper tog slut relativt fort. Har idag ägnat hela dagen åt att agera påsbärare åt frun då hon sprungit emellan alla klädbutiker. I alla butiker ser man män stå utanför omklädningsrummen, med damhandväskor. Jag stod också utanför omklädningsrummet - med frugans damhandväska. Jag nickade lite igenkännande till de andra männen. Oftast fick jag suckande svar tillbaka. Sedan gick vi till nästa affär, och nästa omklädningsrum. Nickade åt alla damhandväskbärande män också där. Igenkännande. Och de suckade tillbaka. Igenkännande.

Ikväll blir det att åka till Ströbaek för att dricka vin.
Kommer bli kanon. 
Min stora förhoppning är att slippa bära frugans väska på tunnelbanan.

På tal om något helt annat:
Nu skall Kotteby göra det.
Ståuppa, alltså. En kväll ni inte vill missa.

Klubben “Kul På Svenska” som ligger på anrika “Mitt 2 Hem” på Andra Långgatan 31
http://www.hitta.se/LargeMap.aspx?var=andra+l%e5nggatan+31

Se hemsidan, under fliken “schema”, för mer information:
http://www.kulpasvenska.com/

Onsdagen den 11 november klockan 20.00.
Be there!

Att till och från i livet leva som gräsänkling är en underbar känsla. Att bara rå om sig själv, och leva som “ungkarl” för en kort stund. Och det är precis vad jag är i denna stund. Gräsänkling. Frun i huset har valt att resa till Stockholm med jobbet för att åka på en konferens. Ordet “konferens” kan kännas luddig, då det egentligen är en nu-dricker-vi-en-massa-cider-och-sjunger-dålig fyllekaraoke-möte. Men det är lite långt att säga det på det sättet, och de har därför valt att korta ner det till, kort och gott, konferens.

Jag har istället valt att leva ut min gräsänklighet (heter det så?) till max.

Jag har precis tagit på mig min nätbrynja, och är naken i övrigt om man bortser strumporna på fötterna. Jag öppnade min burköl på 3,5% och har ställt de andra 11 burkölen på kylning. Jag stod upp och kissade för en gångs skull och fällde inte ner locket efter mig. Jag kissade ganska mycket på toalettkanten och det skvätte lite på golvet. Jag torkade inte upp kisset från golvet, utan tänkte mer:
“Jaha, kiss på golvet. Jag har ju värmegolv och jag låter slingorna torka upp det istället, så slipper jag böja mig ner.”

Jag bänkade ner mig i soffan, efter att ha hämtat täcket och kudden, och valde i denna stund att avlägsna strumporna. Jag kastade dem mitt på vardagsrumsgolvet och planen skall vara att inte alls gå med dem till tvättkorgen. De skall ligga på golvet. Eftersom alla tandpetare är slut, så tänkte jag passa på att klippa tånaglarna. Då får jag också tio tandpetare på köpet. Två flugor i en smäll. Otroligt innovativt tänkt utav mig. Den inköpta snacksen beståendes av jordnötsringar, chilinötter, dillchips, salta pinnar och de tre olika dippsåserna är sedan länge på bordet. Skall kolla på VM-bronsmatchen från 1994 på DVD lite senare. Jag bara älskar att titta på Brolins snurr och Ravellis senildans naken i bara brynja. Brynjan är ett bra filter för att motverka att nötter trillar ned i naveln. Navelluddsnötter är inte gott. Och där är brynjan guld värd.

Efter bronsmatchen tänkte jag kolla på UFC på TV, och kika på YouPorn på nätet. Har inte riktigt bestämt ordningen bara. UFC först. Eller UFC sist. Det är så jag lever som gräsänkling. Jag tar en minut i taget och bestämmer ingenting mot framtiden.

Nämnde jag förresten att jag inte duschat idag? För det har jag inte. Och tänker inte göra det heller. Inte ens efter YouPorn.

Paris Hilton har tonvis med bästisar - till och med i dokusåpa-format. Det sistnämnda känns aningen krystat, men nu är läget på det viset. Men ordet bästis för mig känns som att det bara skall (eller välj att läsa: bör) vara en person. En bästis. När man pratar “bästis” skall man nämna en person. Inte tusen stycken som Paris. Inte heller noll stycken, som Paul Rudd´s karaktär Peter Klaven i filmen “I Love You, Man”. Jag funderar och funderar. Sedan funderar jag en stund till.

Jag har aldrig haft en bästis. Någonsin.
Ni vet - EN bästis.

I tidig ungdom hade jag en bästis, fast i olika skepnader. Jag hade en bästis när jag var på skejthumör. Jag hade en bästis när jag lirade musik. Jag hade en bästis när jag umgicks med de äldre killarna. Jag hade en bästis bland skolpolarna. Jag hade en bästis bland mina flickvänners kompiskretsar, och så vidare, och så vidare. 

I vuxen ålder är det exakt likadant. Precis på pricken.

Kruxet är följande. Man (jag?) umgås aldrig med alla sina bästisar samtidigt. Väldigt få av alla mina bästisar känner inte ens varandra. Jag väljer bästis efter mitt egna humör. Jag känner efter, rent kroppsligt: “Vilken bästis kan jag umgås med idag?”. Och så väljer jag att umgås med en bästis beroende på vad jag själv vill hitta på, och väljer därefter bästisumgänget för kvällen utefter mina egna behov. Om jag känner för att bara hänga och inte göra ett skit, men ändå umgås så ringer X. Om jag känner för att göra en crazy roadtrip, så ringer jag Y. Om jag har behov av krystade parmiddagar, så ringer M+G.

Och det är egentligen en helt annan historia. Paren man umgås med. De är också kategoriserade efter mina behov. Nackdelen är att min fru måste tycka till bland mina behov (och jag bland hennes). Men det är en helt annan historia som jag inte delger just idag.

Borde jag ringa en psykolog, eller är jag helt normal?
Snälla “Bullen”, hjälp mig.

Jag känner mig som Peter Klaven, fast med 20 bästisar.

Systembolaget Nordstan ≈ klockan 13.00 för att köpa en Moët

Kassörskan:
Kan jag få se legitimation.

Kotteby:
Den har jag inte med mig. Men inte tror du väl jag är 19 år?

Kassörskan:
Har du något annat som bevisar att du fyllt 20 år?

Kotteby:
Vad sägs om en dotter på sex år (pekar på dottern).

Kassörskan:
Det finns faktiskt människor som får barn när de är 13 år.

Kotteby:
Ursäkta? Menar du på fullaste allvar att jag gjorde en tjej på smällen när jag var cirka 12 år gammal?

Kassörskan:
Det kan ske.

(flera personer i kön börjar skratta hysteriskt)

Kotteby:
Du måste skoja med mig. Vart är de dolda kamerorna? Jag kommer alltså inte att få handla denna champagne utav dig? För du måste väl på fullaste allvar ändå se att jag är över 19 år gammal. Du måste driva med mig?

Kassörskan:
Nej. Jag tror du är under 20 år. Gå hem och hämta ditt leg och kom tillbaka.

Jag lämnade min flaska champagne på bandet och lämnade lokalen. Jag är över 30 år gammal, har helarmstatueringar, har två barn och kommer aldrig mer handla på Systembolaget i Nordstan. Idag blev jag inte smickrad av att bli tagen för att vara 19 år gammal.

Att vara på en charterresa i två veckor kan summeras på olika sätt. Vissa delar av mig känner sig som en fårvallad turist. En annan del är kräktrött på restaurangmat. Turistrestaurangmat. Att vara på en charterresa är som att befinna sig i ett repeat. En loop som aldrig tar slut. Hela byn belamras av dåliga trubadurer och liveartister. Alla artister sjunger 20 år gamla låtar på ett karaoke-vis med usel engelskt uttal. Alla vill ge mig “very good price - only for you”. Men han sade ju samma mening till turisterna bakom. Då var det väl inte “only for me”.

Måndagar: Retro-show
Tisdagar: Elvis-show
Onsdagar: Latino-show
Torsdagar: Karaoke-party
Fredagar: Artisten Petya - the voice of Hollywood
Lördagar: Flamenco-party
Söndagar: Back to the disco-party

Och så rullar det på…..Dag efter dag. Vecka efter vecka.
Restaurangmenyn hade cirka tio rätter, och jag testade samtliga.
Ett par gånger.
Jag låg vid poolen varje dag och lapade sol. Som alla andra. Man fick absolut inte reservera solstolar med sin handduk. Men det gjorde vi alla ändå. Det var på gränsen till krig varje morgon då alla rusade ut som yra höns och började paxa solstolar på de bästa ställena. En familj vi lärde känna som hade två söner nämnde lite i förbifarten att det var som att man var Jim Carrey i filmen Truman Show. Och det stämde på pricken. Jag var Truman i Bulgarien, på charter.

När vi sedan skulle flyga hem, och jag återigen påmindes utav en flygrädsla, så gjorde inte det saken bättre av att piloten säger i högtalarna: “Kan alla resenärer sätta på sig bältet och fälla upp stolarna. Kan också kabinpersonalen sluta arbeta och sätta sig vid sina platser, vi kommer nu åka in i ett kraftigt åskoväder.”

Cirka fyra minuter senare skakade planet nästan sönder och jag trodde min tid var kommen. Jag skulle dö på plats. Där och då. Brunbränd, fattig och med mina taxfree-påsar under sätet. Jag försökte med all makt tänka på något annat, men tvångstankarna förde mig till filmer som “Alive” och “Cast Away”. Jag tvingade mig själv att ha iPoden på högsta volym och tänka på något annat:

“Om man äter majs. Så kommer majset ut helt när man bajsar. Den kommer ut som majs, och inte bajs. Vad konstigt. Om man bara skulle äta majs, och ingenting annat. Skulle man dö då efter ett tag?”

Så tänkte jag. Och jag överlevde flygresan och åskovädret.
Jag har precis packat upp alla spritflaskor som jag köpte tax-free.
Brun som en pepparkaka skall jag blanda drinkar på balkongen ikväll.
Och tacka gud att jag lever!