Precis vid våran säng finns en knapp. En stor knapp. Med en bild på en städerska. Vad betyder den? Kommer städerskan när jag trycker på den? Låter städerskan oss vara ifred om jag trycker på den? Och varför är den placerad precis vid sängen? Jag kunde inte låta bli att trycka. Det var två dygn sedan jag tryckte. Och ingenting har hänt. Städerskan kommer varje dag vid 16.00, trots att jag tryckt på knappen. Ingen städerska stormade precis vårat rum när jag tryckte. Det är nog bara en knapp med en städerska-bild på. Inget annat.

Våra grannar här i Bulgarien är ena riktiga anarkister. Eller så är det så enkelt att de är lite senila och tror de är på Mallorca. Jag vet inte vilket utav alternativen det är, då jag inte gått fram och frågat.

Det finns konst lite överallt här på hotellet. Alla konstverk har konstiga, och oftast långa, namn. Jag vet inte riktigt vad detta konstverket heter, så jag har helt sonika döpt den själv till:
“De pissande stenarna som är trött på oss människor som överkonsumerar allt”

De flesta restauranger försöker med alla medel skriva sina menyer på svenska. Igår så beställde min son, som är en liten unge, en hot dog med pommes. Jag själv beställde en salladratt med mozarella.

Mitt facebook-konto frågade mig häromdagen om jag kan prata *”%&´!-¨^.
Jag svarade, nej.

Att äta på en lyxrestaurang på kvällen, mitt på stranden och kvällssolen lyser med sin närvaro i fjärran anser många är romantiskt. Frugan sitter mittemot med fjärilar i magen och öser en med kärleksförklaringar. Det är vackert. Det är fint. Jag fotograferar henne för att minnas denna stund för evigt.

Hon tar då kameran och säger:
“Älskling. Jag vill ta ett kort på dig också.
Jag vill också minnas denna fina stund.”

Då kommer min humoristiska sida fram. Jag kan inte låta bli.
Humorn i mig är för stark att motstå.
Låt henne minnas denna stund för evigt.

På tal om något helt annat 1:
När man en sen kväll på stranden i Albena ser en mycket förvirrad man bärandes på en kvinnohandväska så vet man att:
1. Han är drag queen och letar febrilt efter sina kläder.
2. Han har blivit dumpad av sin kvinna för en Italian Stallion.
3. Det var ingen kvinnohandväska, utan en man-bag.

På tal om något helt annat 2:
Har fashionmärket Bvlgari något med Bulgarien att göra?

Det kryllar av massage-skyltar i Albena. Vart man än tittar, så belamras man av dessa massage-budskap. Jag blir smått förvirrad eftersom samma massage-budskap i Sverige betyder “massage”. För att ta reda på vad som gällde här i landet, gick jag fram till en vacker bulgariska och sade:
“One massage, please.”

Jag blev helt paff då hon bad mig lägga mig på en brits, varpå hon började knåda mina axlar. Bara knåda. Med sina händer. Efter en stund, sade jag: “You know. In Sweden massage means “massage”.

“I don´t understand what you mean.”, svarade hon med lite osäkerhet i rösten.

Jag kom genast till insikt.
I Sverige har vi “massage”-skyltar utmed vägarna.
I Bulgarien har de massage-skyltar utmed stranden.

En helt vanlig kulturkrock, i mina ögon.
Men jag fick en massage. Det fick jag. Och det var:
The second best choice I ever made.

Det krävdes otroligt mycket engagemang att kunna få tag på internet på hotellet. Man var tvungen att korsa sju hav, bestiga 13 berg, göra 100 armhävningar, 250 situps och ligga sked i grovköket med den tjocka kocken Aleksi innan man fick använda Internet. Därav min frånvaro.

På flygplatsen, innan vi kom iväg, försökte jag döva mina rädslor kring att flyga, genom att halsa en Carsberg.

Man skall tydligen undvika trafik då man dricker Carsberg. Men eftersom jag är som en husockupantsanarkist, så drack jag den trots att jag skulle befinna mig i flygtrafik bara några minuter senare.

I småfyllan insåg jag flygplatsens alla taxfree-budskap. Att ge bort något som inte finns är enkelt. Mycket smart. Och mycket enkelt. Ni som vill ha min Ferrari (som jag inte äger) får den. Helt gratis.

Jag överlevde flygresan. Och vi kom fram mitt i natten.

Barnen trivs. Oj, vad barnen trivs.

Vi satte oss i baren nästa dag. Det var en lång dag vid poolen, och vi kände att vi behövde lite dryck att svalka oss med. Eftersom de har Happy Hour mellan 17.00 och 19.00, så passade det oss perfekt. Klockan var nämligen tio i sju. Och alla drinkar kostar då 5 leva. Perfekt. Vi beställde in två sliskiga drinkar, men bartendern tog god tid på sig. Märkligt. Sedan kom han och sade:
“Time is after 7 PM. You pay full prize.” Jag betedde mig som en god svensk turist och gav honom 17 leva och svarade:
“Keep the change, you slow bastard.” (”You slow bastard” sade jag när jag kom tillbaka till mitt rum).

Den stressigt härliga helgen i Sthlm är nu över. En kanonresa, och jag skippar att bli långrandig och förklara i detalj vad som hände. 
Nu är jag i alla fall hemma igen. Men inte blir jag långlivad i staden Göteborg, nej.

Åker nämligen redan imorgon förmiddag till Albena i Bulgarien i två veckor. Tänkte rasta barnen runt poolområdet i 14 dagar. Följ gärna bloggen under min resa. Det blir en riktig sällskapsresan-charterblogg. Jag har redan bokat in mig till vattengympan som sker i poolen varje morgon klockan 08.15. Jag skall allt visa de gamla charter-damerna att jag besitter bättre kondition än de. Eventuellt kommer jag också att bära en badring runt midjan på mig själv under vattengympapassen.

Jag har packat ned svenskt kaffe, för det vet jag att de inte har där. Engångskameran, nässkydd, solhatt, vattentät pengapung runt halsen och strumpor i sandalerna är också ett måste.

Att de bara orkar vara storkar.
Hejpåré!

Att få ha umgåtts med den snälla och otroligt charmerande Pontus Ströbaek har varit givande på många sätt. Kort sagt har jag upplevt massor, blivit en bättre människa och aningen klokare. Att jag legat dubbelvikt flertalet gånger på golvet i andnödsskratt behöver inte nämnas då det är närmast självklart att jag gjort just detta under mitt storstadsbesök i den kungliga hufvudstaden med ovanstående komiker.

Att först bli bjuden på att få se fjäderholmsföreställningen “Bruden som visste för lite”, som han regisserat, var en kanonbörjan på denna helg. Att sedan få småprata och umgås med ensemblen bestående av till exempel förtjusande, fnittriga Pernilla Wahlgren, kloka Maria Kulle och sympatiska Peter Magnusson gjorde inte saken sämre. I luften kändes att detta bara var en början på en hysteriskt rolig kväll/natt.

Det är ytterst sällan man (jag) får göra VIP-entré på Café Opera.
Det är också sällan man får sitta i baren på en stol (av en slump), medan alla andra “vanliga” gäster fick stå upp.

Att dagen efter (läs: idag) få slutföra ett synopsis till ett framtida manus gör att lilla bondgöteborgaren i mig blir varm. Otroligt varm. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

Som född och uppvuxen urgöteborgare skall man alltid inta en orosinställning när man reser till Stockholm. Vaknade småorolig och med en klump i magen inför dagens storstadsresa. “Hur skall jag på bästa sätt smälta in?”, sade jag högt för mig själv då jag stod i duschen imorse när jag tvagade in min nakna kropp med det nya schampoot med hallonsmakdoft som frugan hade köpt för 9,95kr. på Rusta. Jag försökte i bästa mån tänka på något annat för att skingra tankarna. Det finns väl inte 5:öringar kvar i Sverige? Inte tioöringar heller. Så vart får de det priset ifrån? Kan man kräva 5 öre tillbaka om man ger dem en tiokrona?

Jag var sen och stressad som vanligt. Hade snoozat en gång för mycket. Igen. Att jag aldrig lär mig. Fördelen är väl då att jag bor 3 minuters gångväg från centralstationen, vilket underlättade dagens försening.

När jag kom fram till perrongen hörde jag en mörk mansröst ropa:
“Tröjor och t-shirts till resande från Göteborg till Stockholm. Kom och köp!”

Jag kastade en blick över utbudet och blev glad. Otroligt glad. En sten föll ned från hjärtat, och jag insåg att här stod mannen som skulle rädda hela min resa. Jag gav mannnen 100 kr. i dricks, eftersom jag har mitt liv att tacka honom för inköpet.

Jag tog på mig tröjan direkt på perrongen.
Nu kommer ingen tro att jag är från Göteborg.
Vilken tur!

I lilla staden Grebbestad är allt sig likt.

Båtarna är fortfarande övermänskligt stora.

Klädmodet ligger fortfarande i framkant.

Gatuköken serverar fortfarande wooook.

Och simglasögonen passar mig fortfarande alldeles utmärkt.

Varför ändra på ett vinnande koncept.
Välkomna till Grebbestad!
Staden med koll.

Jag som trodde mitt sommarlov skulle bestå av bomullsletarpill i naveln och bonnabränna. Men det har istället varit den mest upptagna sommar jag haft på många år. Idag gick jag på semester från mitt sommarjobb. Och redan min första lediga dag skall det stressas. Det blir först en blixtvisit i Grebbestad i några timmar för att krama om barnen som jag inte sett på ett tag. Det ryktas om att sonen kan cykla utan stödhjul, och detta måste ju givetvis bevittnas.

Mellan fredag och måndag blir det till att besöka den Kungliga Hufvudstaden. Eftersom jag är en 031:a, och det är känt sedan länge att 08:or äter 031:or till frukost så har jag djupanalyserat situationen och vet precis hur jag skall bära mig åt för att “smälta in” på bästa sätt. Jag har ett äss i rockärmen och ingen kommer veta om att jag är en 031:a. Jag kommer att glida förbi stan osynlig och oberörd. Och komma hem helskinnad. Måste bara stryka min rosa skjorta, och putsa mina vita Lacoste-skor först. Backslick med sockervatten har jag redan. Tänkte öva på “vadårå” och “vaglorupå” framför spegeln ikväll. Så att det sitter per automatik innan fredag.

Något annat jag måste komma ihåg?
Vill ju inte bli nedslagen.

…Kotte blogga?

Var det för att han jagade tjuvar i stan?

Nääää!!!

Var det för att han insåg att betonggrisar har en hög kant?

Nääää!!!

Var det för att han lämnade tillbaka 2008 års IKEA-katalog i kassan?

Nääää!!!!

Var det för att han tvättade sin vänsterhand i varmvatten och sin högerhand i kallvatten?

Nääää!!!!

Var det för att han handlade friska ägg?

Nääää!!!!

Var det för att han hjälpte en hemlös Peter Forsberg?

Nääää!!!!

Var det för att han tröttnade på bloggen?

Jaaaa!!!!

Är han tillbaka nu då?

Det vet vi inte.