Jag promenerade förbi centralstationen. Det gör jag ofta. Men idag märkte jag något jag aldrig tidigare reflekterat över. En grind. Inget konstigt med själva grinden. Jag har sett grindar förut. Men jag har aldrig sett grindar framför en igenmurad vägg. Det är faktiskt något helt nytt för mig.

“Hahahahah!!!”, skrattade jag jättehögt och pekade på den igenmurade grinden.

En äldre farbror gick förbi när jag stod där och skrattade.
“Hahahah. Kolla. Undrar vad som finns bakom den grinden?”, sade jag till farbrorn. Han tittade på mig. Och tittade sedan på grinden. Han såg sedan muren bakom grinden, och tittade återigen på mig och sade:
“Men visste du inte det? Tågförarna är ju därinne.”

Nu slutade jag abrupt att skratta.
För han sade det så gravallvarligt. Och jag förstod faktiskt inte.
“Vad menar du?”
“Men fattar du inte? Tågen är ju alltid sena, vet du väl.”

Och så skrattade jag jättehögt.
“Hahahahahah!”
Och så skrattade farbrorn ännu högre.
“Hahahahahah!”
Och så stod vi där en stund och skrattade tillsammans. Högt.
“Hahahahahah!”

Sedan gick vi åt varsitt håll.
Det är så skönt att vara en lättroad Göteborgare ibland.

När jag köper skor, knyter jag dem en gång.
Tvingar sedan ner min fot i dem, tills de kasseras.
Jag är lat.

Men jag löser mitt problem genom att alltid ha mitt avsågade skohorn med mig i innerfickan på min jacka. Har nämligen märkt att få av mina vänner har skohorn hemma. Och löste problemet, som sagt, genom att alltid bära med mig ett.

När jag köpte mitt skohorn, hade de bara långa inne.
Så jag köpte ett långt, och knäckte av det helt enkelt.
Mycket innovativt. Inte sant?

Så sent som idag, såg jag ett barn springa på gatan med sin mamma. Barnet sprang så klumpigt att han tappade en sko. Givetvis började barnet att gråta. Mamman försökte desperat få på barnet skon, varpå jag, som numera är vardagshjälte, hivade fram mitt avsågade skohorn, och erbjöd mamman detta.

Hon tittade mycket förvånat på mig. Sedan på mitt avsågade skohorn.
Tog emot det och sade:
“Oj, har du ett skohorn på dig?”, varpå jag svarade “Yes Ma´am.” med Texasdialekt samtidigt som jag tog tag i min vintermössa som om det vore en cowboyhatt. Hon blev aningen förbryllad över att jag hade ett skohorn på mig. Och inte gjorde det saken bättre av att jag, en mycket kall februaridag i centrala Göteborg, lekte amerikansk cowboy. Hon trodde troligtvis att jag hade minst en skruv lös. Det bekräftades då hon ganska snabbt sade till sitt barn:
“Kom nu, Oscar. Nu har vi bråttom. Säg tack så mycket till snälla farbrorn.” 
Sedan småsprang hon iväg med sitt barn.

Jag?
En skruv lös?
Jag?
En farbror?

Alltså ett tips till er lata människor därute som aldrig knyter sina skor.
Ha ett eget avsågat skohorn med er.
Men låna inte ut det till främlingar.
Och om ni mot förmodan gör det.  Lek inte cowboys.

Fru: Den blåa bilden. Den har jag inte sett förut. När tog du den?
Kotte: Inatt.
Fru: Seriöst? Tog du den bilden inatt? Kvart över två inatt?
Kotte: Svar, ja. 02.15 togs bilden.
Fru: Ligger du på golvet också, eller?
Kotte: Ja, det är klart.
Fru: Men vad har du under ögonen?
Kotte: Din mascara.
Fru: *suck* Varför är jag inte förvånad.

Kan inte sova.
Så jag tänkte visa er vad jag kan göra med min fot.

Min fot har handegenskaper. Jag kan nämligen spreta med dem.
Hade jag varit kvinna, så hade jag inte behövt ha en sån där dyna emellan tårna.
Ni vet en sådan man har när man målar tånaglarna.
En sådan hade jag sluppit. Och det är ju bra.
För då hade jag sparat in lite pengar.
Eftersom jag hade sluppit köpa en sån dyna.

Men nu är inte jag en kvinna. Så då sparar jag in den pengen i alla fall.
Eftersom jag är en man. Och då köper inte jag sådana dynor.
Ja, eftersom jag kan spreta med mina tår. Och för att jag är man.

Ingen vet om att jag kan spreta med tårna.
Ingen.
Ja, tills nu då.

Om jag är vaken om en timma, så tar jag en ny bild.
Fast då är mina naglar målade.
Utan dyna.
Bara för att jag kan.

När folk inte kan sova på nätterna, brukar de i regel antingen titta på TV, eller slösurfa på nätet. Visserligen gör jag också det ibland. Men jag kan också få plötsliga infall vissa nätter när jag ligger och vrider mig i sängen och inte kan sova. Fåren har slutat hoppa över stängslet, och jag ger upp. Pulsen stiger. Och jag vet att det är dags.

Det är i dessa ögonblick. Precis i dessa stunder som jag går upp ur sängen. Eller snarare amatörklättrar kylskåpsgraciöst över frugan och småramlar ned i golvet med ett duns. Och krälhasar mig sedan ut ur sovrummet.

Jag känner efter om mitt handeldvapen ligger kvar i kalsonghölstret. Det gör den.
Hallens klinkergolv är kallt. Men missionen får inte bli störd av ett kallt golv.
Ger jag upp nu, har all träning varit förgäves.

“Alpha. Beta. 57,72° North and 11,98° West. Do you copy?”, hör jag hur öronsnäckan knastrar i högerörat på mig. “Roger!” svarar jag tillbaka. Tyst. Lämnar nu klinkergolvet och tar mig över tröskeln till vardagsrumsgolvet. Jag vet att mattan är minerad. Den torterade fången i vårt camp hade sedan tidigare avslöjat allt för oss. Din mamma-skämttortyren hade gett frukt. Han hade erkänt allt för oss, stackaren.

Jag reser mig upp. Sakta. Mycket sakta. Kastar mig sedan i sidled och judolandar precis vid divanen på soffan. “No guards in the east tower regarding our night vision system.” hör jag bekräftat från base camp i örat. Måste lägga mig på rygg och putta mig fram med endast fötterna som hjälp. Allt för att inte taggtråden skall slita sönder min bulkiga kropp.

Ur ingenstans ser jag skuggor. Med projektilsnabb rörelse tar jag tag om struphuvudet. Vrider om. Skuggan eliminerad. Så nära att röjas. Men återigen inser jag att träning ger färdighet. Jag inser också att jag måste öka takten. Tiden är knapp. Jag går nu med bestämda steg fram till kylskåpet. Och nu är jag i mål. Jag har vunnit. Spelet är över.

Jag tar ut min proteinshake. Skakar om den. Dricker den. Och blir mätt.

Går sedan tillbaka mot sovrummet. Helt vanligt. Baletthoppar förvisso över mattan. För säkerhets skull. Man vet aldrig. Lägger mig i sängen. Somnar om. Om bara min familj visste hur nära fara vi var. Men jag. Jag har återigen räddat alla från faran. Imorgon när alla vaknar, är allt som vanligt. Men jag säger inget. Vill inte oroa dem i onödan.

Testing testing!!

[edit 2009-02-20 @ 16.20]Fixade och trixade med mitt webbhotell.
Och det blev en del komplikationer och driftstörningar i bloggen under 48 timmar.
Jag beklagar givetvis för detta.
Eventuella klagomål och andra oegentligheter kan göras i kommentarsfältet,
alternativt mailas in till blogg@kotteby.se

Häromdagen fick jag mitt årsbesked ifrån Swedbank. Och deras egna informationsrapport, en broschyr och lite annat smått och gott. I ett tiokronors A4-kuvert. Enligt deras kalkyleringar så har jag totalt 0,34 kronor på mitt konto. Det är ganska lite pengar det. Inte bara ganska. Det är mycket lite pengar det. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte varit kund hos Swedbank sedan 1998.

Jag minns att jag bytte bank 1998 till Handelsbanken. Men jag kunde inte med att avsluta kontot av pinsamhetsskäl i egen hög person. Det skulle kännas jobbigt att säga: “Jag vill avsluta mitt konto hos er.” För man vet ju att de frågar varför och så vidare. Så jag tog den enkla vägen. Jag valde att helt sonika tömma mitt konto på pengar, och sedan promenera med dem i handen till Handelsbanken för att öppna ett konto där istället. Så i teorin (och praktiken - jag vet) så har jag ju faktiskt varit kund hos Swedbank hela tiden.

Och varje år kommer årsbeskedet.
Och varje år tänker jag att jag måste gå dit och avsluta det på riktigt.
Sedan glömmer (läs: förtränger) jag det lika fort.

Jag minns att jag typ 1999 hade 11 öre på det kontot.
Det har alltså på tio år vuxit till den fantastiska summan av 34 öre.
Inte illa.

De måste älska mig på Swedbank.
Ja, med tanke på att jag förbrukar mer kostnader än inkomster för dem.
Tid- och personalkostnader. Papper-, kuvert-, broschyr- och portokostnader.
Med mera, med mera.

Imorgon. Ja, imorgon skall jag gå dit och avsluta mitt konto. Sedan skall jag kräva att få mina 34 öre innan kontot avslutats. Jag skall banne mig ta ut dem i kontanter. Det innebär ju att jag tjänar ytterligare 16 öre, eftersom de måste ge mig en femtioöring. Jag skall gå in. Och med en djup och manlig auktoritär stämma säga:
“Jag vill avsluta mitt konto hos er. Jag kan ta ut mina pengar i kontanter, tack.”

*Telefonen ringer*

Kotte: Hallå.
Telefonist: Hej. Jag ringer ifrån bla-bla-undersökning. Får jag ställa några frågor?
Kotte: Om vadå?
Telefonist: Om nikotinanvändande. Undersökningen tar mellan 7-12 minuter.
Kotte: Okejdå.
Telefonist: Röker eller snusar du?
Kotte: Nej.
Telefonist: Jaha. Okej. Men. Hmmm. Men. Ja. Alltså.
Kotte: Ja?
Telefonist: Då skall vi se. Någon annan i familjen som röker eller snusar?
Kotte: Nej.
Telefonist: Ja, då tackar jag för din medverkan.
Kotte: Men sade inte du att det skulle ta cirka tio minuter?
Telefonist: Ja. Jo. Men då skall personen bruka nikotin.
Kotte: Vill du ha numret till min kompis som snusar?
Telefonist: Nej, det behövs inte. Jag har en nummerlista här med över 25.000 nummer.
Kotte: Okej. Då håller jag tummarna att någon av dem röker eller snusar.
Telefonist: Tack.

Satt och tänkte på det här med reinkarnation.
Är ju inte personligen så värst troende. Men religioner som tror på reinkarnation är lite trevligt. Tron på att man lever för alltid. I olika skepnader. Ja, som människor eller djur. Tanken är god. Det är den. Och jag kan bli upprikigt avundsjuk på människor som helhjärtat tror på reinkarnation. De tror ju till 100% att de kommer leva för evigt. Och det avundas jag. En skön tanke. Ni måste ju hålla med.

Om jag nu mot förmodan skulle vara religiös.
Om jag nu mot förmodan skulle tro på reinkarnation.
Och om jag dessutom fick ha önskemål kring min nästa kropp.
Så skulle jag utan tvekan vilja bli en tvåkönad daggmask.

Tänk.
Man kan ha sex när man vill, hur man vill och man kan leva ut alla sina djupt hemliga inrotade snuskfantasier utan att en andra part behöver bli inblandad. Paradise or what.
Och det absolut bästa. Huvudvärkspåståenden är blott en myt.
I mitt fall skulle det bli som Nike. “Just Do it.”

Men jag vet hur gud tänker, när Kotteby kommer med sina önskningar.
Han skulle nämligen göra mig till en jätteliten gråsparv med kraftig höjdskräck.

Eller så skulle han jävlas än mer med mig och gör mig till en fisk.
Och då får jag ju aldrig ha sex. Och det skulle bli, “Never Did It.”