Har kommit till insikt i min ståuppkarriär. Att företags-ståuppa i Borås klockan 19.30 för en publik som haft heldagsseminarium på schemat, och man senare som seminariegäst påtvingas underhållning på kvällen är inte det lättaste för dig som ståuppare. Vad som försvårar din komikeruppgift är om foajen man står i har en plockmatsbuffé, alkoholhaltiga drycker och endast ståbord som genererade mingel bland gästerna.
När sedan publiken äntligen får sträcka på benen efter detta seminarium som pågått i närmare 5 timmar, kastas du in i ett prekärt läge där få människor vill lyssna på en putslustig man på en scen om 2×2 meter. Du som komiker får då en mingelpublik 360 grader runt scenen.
Då har man en uppförsbacke som heter duga som komiker. När punchline efter punchline ekar ut i tomhet, och istället för skratt hör man ett sorl i lokalen där din publik står och pratar med varandra istället för att lyssna på den roliga mannen på scen som kvällen till ära tagit på sig en kavaj. Du hungrar efter skratt, men de uteblir. Publiksorlet tar över din show. Då blir man liten. Man söker ögonkontakt med människor, men få tittar på vad du gör, än mindre uppmärksammar på vad du säger. Egentligen borde jag varit såpass professionell att det inte skulle ha påverkat mitt ståupp-set. Men jag kunde verkligen inte ge 100% efter ett tag in i setet, när skratten uteblev. Och halvvägs in, så kändes det som om jag “bla-bla-bla-pratade” istället för härligt ståuppande.
När man efter showen slår sig ner på en stol, tar en klunk ur en ramlösaflaska och andas ut, och för första gången känner glädje över att det faktiskt är över. Vilket är en mycket märklig känsla, då jag alltid innan hungrat efter mer scentid omedelbart. Den konstiga känslan stärktes än mer då en medelålders kvinna klappade på min axel och sade: “Du är mycket duktig, men du hade en otacksam publik. Jag skäms å deras vägnar.” Då vet man att någon därute i publikvimlet uppmärksammat min uppförsbacke.
Innan giget hade jag följande “krav” på min rider:
- Schysst ljud
- En mick utan glapp
- Scen
- Ljus
- Ett bord
- Vatten
Nästa företagsgig fylls min rider på med:
- Sittande publik framför scenen.
Jag klandrar inte arrangören.
Jag klandrar inte gästerna.
Jag klandrar konceptet ståbord och mingel.
Det var en ny upplevelse.
En upplevelse jag lärt mig av inför framtida företagsgigs.
Mina 16 minuter på scen kändes som en evighet. Det uppmärksammade också Emma Knyckare, som jag hade bjudit med mig och som skulle gå på efter mig. Hon ändrade taktik när hon såg mig bli lynchad på scen, och istället för punchline-ståupp gick hon upp och körde sång, sketcher med rekvisita och quiz-lekar. Hennes 18 minuter på scen gick mycket bättre, då hon skalade bort pratståupp med punchlines. Mycket bra gjort av Emma.
Jag ståuppade senare, samma kväll, för en helt annan publik i Göteborg. Denna publik kunde inte sluta skratta, och det kändes som min revansch för kvällen. Det var trots allt inte mitt material det var fel på, kom jag fram till efteråt. Det var också första gången som jag körde två gigs på en och samma kväll. Och tur var väl det, då första giget gav mig lite sämre självförtroende som komiker. Andra giget lyfte nämligen upp den igen. Komiker-självförtroendet, alltså.
